D’ Artagnan, den unge gascognaren, mötte jag först i de röda skinnvolymerna i mormors bokskåp med glasdörrar: De tre musketörerna, Myladys son och Vicomte de Bragelonne. Trots gammalstavningen förfördes jag av Athos, Porthos och Aramis, den onde Richelieu och den brottsliga men undersköna Mylady med en fransk lilja inbränd på axeln.

När Alexander Mørk-Eidem, teaterns Petter Northug, placerar dem alla på scenen, har Mylady ett annat kännetecken, hämtat från filmen The Crying game. Den referensen behöver man inte alls känna till, men den är typisk för uppsättningen, som blinkar åt alla håll. Helt självklart är 1800-talsromanen om 1600-talets Paris placerad i vårt århundrade, med minnen av det förra. Johannes Bah Kuhnkes d’Artagnan är en bondgrabb från vischan med moppe som mot alla odds erövrar en plats i stans coolaste gäng. Han är vacker och oskuldsfull och attraherar både kvinnor och män.

Publiken är minst sagt med på noterna. När ljuset går ner och musikerna tar sats, hörs ett vrål à la matinébiograf på 50-talet. Föreställningen börjar på högvarv och ökar sedan. Det här är teater med självförtroende. Och varför inte: här finns en bra historia, musik, sång och dans och en ensemble som har toppat formen.

Scenografin består av stora högtalare, och med kostymerna har Maria Gyllenhoff haft roligt. Det har vi också, åt Fares Fares Zlatanstöddige Athos, åt Andreas Kundlers Aramis med cooper/bowietouch och åt Leif Andrées Porthos med jättefrilla, hundhalsband och synliga kalsonger: en manlig Tabita med klappande hjärta.

De tre musketörerna är samtidigt rockband och duellerande killers. Det är bara rätt, liksom att Ann-Sofie Rases österrikiska drottning Anna har finländsk accent, hennes älskare Buckingham (Anders Johannison) är skotsk punk och att Richelieus (Gerhard Hoberstorfer) kardinalskåpa döljer en röd skinnoverall. Men allt som döljs – till exempel kapten de Trevilles (Lars Göran Persson) barn på byn – kommer till ytan. Sexualiteten vibrerar, inte minst då Jan Mybrands Dame Ednakung har sina pink parties.

Skådespelarna brister ofta ut i sång, som alltid får någon del av publiken att susa nostalgiskt.

Kristofer Franssons Rochefort ser ut som Prince och Frida Westerdahl är like a virgin. Här förbjuds kvinnor i turnébussen och Yoko Ono är en svordom. Allt är på skoj men litet på allvar också. Det är ju i schlagern och populärfilmen som den riktigt lyckliga kärleken finns. Allra mest på allvar blir paradoxalt nog en duett mellan Westerdahls intrigerande Mylady och Albin Flinkas stolte, homosexuelle Felton.

Musik kan också användas som tortyr: Jonas Hellman Driessens Bonacieux tål att brännmärkas, men inför fel låt vrålad i örat faller han till föga. Han torteras till döds på skoj och scenen är på gränsen, liksom det faktum att han efterlämnar ett litet barn till en mor som varken minns dess kön eller namn. Sofia Ledarps fru Bonacieux har sin karriär att tänka på. Och d’Artagnan. Deras vackra kärlek förstärks av yttre hinder, känslosamma låtar och döden.

Först och främst är allting oerhört roligt. De populärkulturella referenserna prickas in med raffinemang och alla får sitt. När musketörerna försjunker i droger och indisk andlighet och går omkring i blöjor, känner jag mig hemma. Och hela tiden: glad och väldigt upplivad.