När Bruno Råberg inleder med ett melodiöst solo på kontrabasen går tanken till Charlie Mingus. Han var en tidig utövare av kontrabasen som melodiinstrument och fick en efterföljare i den innovative Jaco Pastorius med fria melodiska vandringar på den bandlösa elbasen.

Saxofonisten Karl-Martin Almkvist tar över med sitt utåtriktade och kraftfulla spel, helt fritt från allt vad akademisk torka eller nordisk anemi heter. Peter Nylanders gitarr har en mer lågmäld dynamik, kännetecknande för instrumentet som blir komplementärt i förhållande till saxofonen.

Efter denna trehövdade introduktion växer det till ett ensemblespel där trumslagaren Peter Danemo anger en grundpuls som bäddar för rytmkänslan också hos de andra. Den utsökt vackra klassikern Poinciana får en lång och tydlig meloditolkning av Karl-Martin Almqvist som skickligt fångar den latinska rytmen, och när han går över till en fri tolkning behåller han melodikärnan intakt under improviserandet.

Originalstycket The whistler har Bruno Råberg skrivit till sin ständigt visslande dotter, berättar han. Här axlar Karl-Martin Almkvist rollen av frontfigur, och han bär hela stycket igenom. Det råder bastuhetta på lilla Glenn Miller Café, så April sweet blir för tillfället omdöpt till April sweat och växer till kakofonisk spräckjazz i ett ensemblespel med spirit.

Kvällens solon känns aldrig krystade eller lösryckta utan mer som insatser i ett stafettlopp där musikerna lätt och ledigt, nästan omärkligt, lämnar över till varandra i en gemensam målsättning. På Cosmic Kerfuffle tar Peter Nylander steget från Wes Montgomery till Jimi Hendrix, och då och då sammanstrålar gitarr och saxofon i unisona möten med sublima klanger och harmonier.

Bruno Råberg är bosatt i USA sedan 80-talet och undervisar på Berkeley College of Music i Boston. Han är inte bara en strålande instrumentalist utan också en mentor med frihetskänsla – han väcker till liv det allra bästa hos medmusikerna.