Det finns på Youtube en hel genre där folk har lagt upp filmer med skickliga musiker, från Itzhak Perlman till Queen, och ersatt deras prestationer med ljudet från lätt falskspelande kulturskoleelever. Just så slirar melodin runt i Arnulf Herrmanns ”Durchbrochene Arbeit”.
Den påminner om en drucken person, säger dirigenten och konstnärliga ledaren Susanna Mälkki från scenen i ett av Östersjöfestivalens mest ambitiösa program. Tre uruppföranden, tre nervösa tonsättare på besök i Stockholm och ett projekt som initierades av Esa-Pekka Salonen för två år sedan når sitt mål.
Publiken har just fått höra några takter ur verket, och Herrmann intervjuats av Mälkki om sin musik. Den här pedagogiken har jag faktiskt efterfrågat. Varför får vi inte fler öppna repetitioner och introduktioner till musikalisk struktur, inte bara ord?
Herrmanns stycke vilar på wienklassisk idé men när Stockholms Nya Kammarorkester (Snyko) börjar spela är det senromantiken och den andra Wienskolan som tar form i dov dramaturgi och tydlig formkänsla.
Visst, det blir pratigt och Mälkkis samtal med tonsättarna påminner ibland om en projektredovisning där man inte förberett vad man ska säga. Men det tar ner pretentionerna på vad som kunde vara en väldigt cerebral affär.
Dmitri Kourliandski hinner tala om både konstruktivism och solipsism innan hans fina ”Maps of non-existent cities” kommer igång. Han är en mycket konceptuell tonsättare och skriftställare i sitt hemland Ryssland (vilket är, får vi veta, svårt under nuvarande regim) och vill själv mena att hans musik handlar om tid utan utveckling. Men visst händer det saker i det tonlösa fladdret från stråkarna, plötsliga genombrott av klirrande bjällror och pulsstötar på trummor och blås. Det är ett starkt verk, som kan få lyssnaren att lika mycket lyssna inåt som efter tarmljud och hjärtslag.
Upplägget påminner om 1960-talet i det att dessa tre komponister så uttalat förhåller sig till konventionen och beskriver sin egen estetik i motsatstermer. Det är intressant, och förbluffande, att se Berwaldhallen förvandlas till ett historiskt Fylkingen.
Om projektet verkar 60-tal är Perttu Haapanens maskinmusik alldeles i slutet av ”Mermaid Machines” sekelgammal futurism. Starten är inte originell med sina evolutionära klangformationer men Haapanens mjuka atonalitet är skir och nästan lyrisk vilket känns attraktivt. Hans särskilda intresse för musikteater är påtagligt i verkets vattenmetaforik: där är harpan, där är ytglittret över djupa underströmmar.
