Bara tanken på sliskhiten To be with you får det att vända sig lite i magen på mig. Detsamma gäller själva åsynen av ett dubbelhalsat stränginstrument. För att inte tala om sexförbrytarfrisyren som basisten Billy Sheehan sportar. Jag läser inte tidningar som Guitar world, diggar inte Toto, och så vidare och så vidare. Det som gör att det känns så ointressant med musikerband är att tekniken ofta verkar ha tagit charmens plats.

Återförenade virtuosklubben Mr. Big tillhör lyckligtvis inte den skaran. Att det är ofattbart professionellt är givet. Att det för det mesta även är otroligt underhållande är kanske inte lika självklart. Istället för opersonliga onanisessioner bjuder Sheehan och gitarristen Paul Gilbert på en värme mitt bland allt skryt. Då förvandlas dubbelhalsade basar, borrmaskiner och låtar som Addicted to that rush och Alive and kickin’ till underhållning.

Sångaren Eric Martin har fortfarande en guldpipa och hamnar någonstans mellan Steven Tyler och Robert Plant, men blir ändå sammanhangets svagaste länk. Ibland håller han tillbaka, eller fixar helt enkelt inte allt till hundra procent. Bernsljudet kan som vanligt vara bättre – det är bara allra längst fram som allt i mixen kommer till sin rätt. Och balladerna, ja de är i smörigaste laget och sänker en uppenbart pumpad stämning på scen rejält.

Det händer så mycket i låtarna i sig, från alla håll och kanter, att efter en och en halv timme känns inte ytterligare ett solo/jamparti riktigt motiverat. Vid det laget är det redan fastslaget sedan länge att både Sheehan och Gilbert är musiker utöver det vanliga.