”Man märker avsikten och blir förstämd.” Goethes ord är en perfekt slutkläm på en knarrig recension – men här får de inleda. Östersjöfestivalen nöjer sig inte med musicerande på högsta nivå, utan vill något mer. Att det är 20 år sedan de baltiska staterna vann sin självständighet i sjungande revolutioner går bra att omsätta musikaliskt. Knepigare är att hylla Dag Hammarskjölds ledarskap, 50 år efter den mystiska flygkrasch där FN:s generalsekreterare dog.
Det är här avsikten kommer in. Receptet lyder: ”Ge ett par tonsättare i uppdrag att skriva korta stycken till Hammarskjöldtexter, släng in lite musik som han gillade – inte Vivaldi, för guds skull, ta Bach – och avsluta med Förklädd gud. Det blir en god konsert.” Ja, men inte bra.
Med inledande Across the bridge of hope (1999) av Jan Sandström slås en ton an som är bräcklig. Inte i utförandet av Radiokören och gossopranen Martin Skarby, utan i sin godhet. Senare ett utsnitt ur Credo från Bachs h-mollmässa, och i stället för att musiken får verka blir den ett verktyg ensamt i sin låda.
Men långsamt vrider sig konserten ur det styrande konceptet. Catharina Backmans korta Hammarskjöldtonsättning, som fått den högst precisa titeln 11 juni 1961, lider något av kontexten (och textens ledarreflektion), men den moderna expressiviteten i Carl Ackerfeldts barytonsolo mot den lågmält ödesmättade instrumentationen av klarinett, basklarinett, harpa och pukor skapar viss spänning.
Lite omvälvande för en kritiker som oftast är misstänksam mot Jan Sandströms grepp blir Fjärran (också det till en Hammarskjölddikt) för sopran, flöjt, klarinett och två violonceller. Den inledande flöjtgesten och fladdertungespelet bryter sig ur förväntningarna, cellisterna skorrar till, och snart etableras en scen där vandrande pizzicaton blir en återkommande referens i punktform. Elin Rombos sopran svävar fritt i ett skirt modus.
De båda sångarna återkommer som solister i Lars-Erik Larssons Förklädd gud, som gjutna för sina roller. Men sällan har väl diskrepansen mellan Larssons lyriska ton och Gullbergs text blivit så tydlig som när sångsolisterna och kören sjunger samma ord som Krister Henriksson reciterar. Henriksson blandar vardagstonfall, ironi och häpnad inför guden som fåraherde. Musiken sjunger om något mirakulöst. Dirigenten Peter Dijkstra får kören och Radioorkestern att stämma samman, arbetar med nyanser som märks också i temposättningen.
I den här lätta extasen är det lätt att glömma att Förklädd gud, med sin milda ledargestalt, passar så väl in i konceptet. Man glömmer avsikten och blir faktiskt rätt nöjd.
