Det är lätt att få för sig att musiken tagit sina största språng när den kopplats loss ifrån ordet. Monteverdi visade att så inte var fallet (och nog skulle också Wagner ha hållit med). Genom att låta musiken närma sig ordet bröt han med reglerna för god komposition: det affektiva skulle lockas fram. Till och med Platon fick ge understöd i den dåtida debatten, för han hade ju hävdat att musiken skulle följa ordet – men han skulle knappast ha uppskattat det otyglade, det känslosamma. Verken bränner till än idag, 400 år senare.

Man kan knappt tänka sig en bättre inledning på Stockholm Early Music Festival än Les Arts Florissant som framför Monteverdis madrigaler. Ensemblen, som bildades 1979 i Frankrike av cembalisten William Christie, är inne i en Monteverdiperiod där de intensivt sysslar med madrigalerna. Nu var det den femte boken av madrigaler som slogs upp: fram strömmade en musik som både är intim och extrovert, poetisk och rolig.

Men vad var det då som fick Monteverdi att gå igång? Texterna låg i tiden, främst Battista Guarinis herdedrama ”Il pastor fido” (Den trogne herden) som när man läser det idag knappast ger några ledtrådar till att en musikestetisk revolution dragit igång. Amarilli är ack så grym, onåbar som en döv orm. Dorinda dör. Kärleken skär djupa sår. Det är så lätt att fastna i de stereotyper som tycks lamslå språket, men det tonsättaren upptäckte var dialogiska principer, motsättningar som gick att skapa scener av och, kanske framför allt, affekter som skulle göras levande.

Les Arts Florissant satsar på att göra en sammanhängande föreställning, även om de undviker den lite skruvade dramatiken i ett halvsceniskt framförande. Den musikaliska ledaren Paul Agnew ber publiken att inte applådera mellan de enskilda madrigalerna, men framför allt lånas sammanlänkande instrumentalmusik in, samtida intermedier och sinfonior.

Rösterna förenas i klangkroppar, de expanderar och dras samman. Men det riktigt fascinerande är hur de enskilda rösterna också kan få behålla sin egenart, inte bara när en enskild stämma friläggs, utan i också i det dialogiska, eller snarare polyfona. Agnew dirigerar inte, utan är en av rösterna (när han inte sitter vid sidan av, avbytt men ändå mitt i musiken). Ändå driver han på, får musiken att rusa iväg som i en smittande entusiasm, för att sedan stillna. Fenomenalt.

Nästa höjdpunkt på festivalen kommer under fredagskvällen, då Anonymous 4 sjunger sakral musik från medeltid till nutid. Men missa heller inte Dowland i lördagsnatten.