Puristerna kommer aldrig att erkänna Lady Antebellum som en countrygrupp. Likt så många andra samtida artister i Nashville integrerar Lady Antebellum intryck från en bredare popmusik i sitt uttryck, samtidigt som countryns traditionella stilmarkörer reduceras. Ingen steel eller fiol på scenen, och Charles Kelley sjunger med minimalt vibrato. Fast den trestämmiga sången antyder förankringen i countryns traditioner.

Lady Antebellum gör vad countryartister alltid gjort, tar intryck från andra stilar. Samma kritik som riktas mot gruppen, drabbade Patsy Cline på 1960-talet och George Jones decenniet därefter. I dag har de ikonisk status hos sökarna efter den falska graalen, den ”äkta country” som aldrig funnits.

Lady Antebellum är sångarna Charles Kelley och Hillary Scott och pianisten och gitarristen Dave Haywood. Med sin anknytning till 1980-talets muskulösa mainstreamrock har trion haft enorma framgångar i USA. När de för första gången möter en skandinavisk publik, i Köpenhamn i måndags, är showen välregisserad. Femton låtar och Need you now som extranummer. Det är samma låtlista på varje konsert, och rörelserna som trion eller deras fem medmusiker gör över scenen verkar väl inövade.

Men plötsligt berättar Hillary Scott att hon kvällen innan sjöng Destiny’s Child-låtar på en karaokebar i Köpenhamn. Då blir det på riktigt. Alla kommersiella hänsyn åsido, i grunden är Lady Antebellum tre artister som älskar musik.

Det blir också tydligt när de tonar ner sitt utspel. Konserten har inletts i ursinnigt tempo med tungt rytmkomp och formliga guitar battles mellan Haywood, Clint Chandler och Jason ”Slim” Gambill, där Chandler segrade som den överlägsna countrygitarristen.

Men så sätter sig Haywood vid pianot i Just a kiss och Hello world. Musiken får mjukare konturer. Hillary Scotts sång får rikare nyanser, och Charles Kelley avlägsnar sig från det testosteronstinna Travis Tritt-paradigmet. Uttrycket fördjupas i den vackra moraliteten American honey där Clint Chandlers mandolin fint balanserar Hillary Scotts solosång. When you got a good thing framförs akustiskt, och trion inleder sedan I run to you a cappella. Väl arrangerat naturligtvis, men också lekfullt.

Att se Lady Antebellum på scen är en kluven upplevelse. Till en början är konserten öronbedövande och renons på nyanseringsvilja. Men så sker något, musiken skimrar i egen rätt bortom alla högenergiska försök att få med publiken på allsång och tända cigarettändare. I balladerna och sångerna i mellantempo förnims gruppens egen uttrycksvilja. Då lyfter musiken högt över alla efemära effekter.