Dalateatern gör en storsatsning med musikalen Spelman på taket. Spelplatsen är Magasinet i Falun, som byggts om till häftig teaterlokal med bra akustik. Lyxigt nog består orkestern av den eminenta Dalasinfoniettan under ledning av Joseph Rhedin. På scenen samsas tio av teaterns egna skådespelare med körsångare från två lokala barbershopkörer: Falu Miner chords och Coppertown harmony. Sammantaget medverkar ett hundratal personer. Huvudrollen Tevje görs av Jan Åström.
Spelman på taket handlar om den fattige mjölkutköraren Tevje, hans familj och den judiska befolkningen i den lilla byn Anatevka. Året är 1905, invånarna i det tsaristiska Rysslands judiska byar utsätts för provokationer, förföljelser och blodiga pogromer. Tevje, familjens överhuvud, får se tiden förändra förhållandet mellan föräldrar och barn, män och kvinnor. Inte bara hans riviga hustru Golde tar sig ton, också deras tre giftasvuxna döttrar vill bestämma över sina liv och sina kärlekar. Traditionen ligger tung över byn och Patrik Petterssons uppsättning håller sig stilenligt inom traditionella ramar.
Stora folkscener med grupperingar av sjungande och dansande bybor varvas med intimare spelscener. Scenrummet mellan några spensliga träd och höga brädväggar utnyttjas väl och färgsätts av en varierad ljussättning.
Ibland haltar spelet en aning genom blandningen av proffs och amatörer, nog är det några schabloner och krumelurer för mycket under de drygt tre timmarnas speltid, tempot dalar ibland och sentimentaliteten lurar i kulissen.
Men stundtals glimrar det till betydligt, som i ett par listigt koreograferade folkdanser, en lågmält ömsint scen mellan Tevje och Susanne Hellströms strävsamma Golde och i friarscenerna: Hugo Emretssons belevat måttfulle skräddare tappar tålamodet och förvandlas till musen som röt, medan Joel Torstenssons strängt radikale lärare hackar fram sitt teoretiska frieri till Caroline Rendahls temperamentsfulla mellandotter.
Dalasinfoniettan bidrar i hög grad till den musikaliska behållningen, liksom de mustiga körklangerna, men de stora höjdpunkterna ges då Jan Åströms bullrige och blödige Tevje får sjunga ut sina känslor. Hans gestaltning av den fallande patriarken bottnar i det vokala registret, som spänner över det magnifikt mäktiga till plågad svärta och nyanser av kärleksfull insikt. Det räcker långt.
