Skräck och våld, passion och sexualitet, maktmissbruk och uppror, skildras i Puccinis hårdkokta opera Tosca från år 1900. Den italienske regissören Lorenzo Marianis iscensättning på Göteborgsoperan utgår från verkets drag av thriller.

Texten handlar om polisstatens terror i Rom år 1800 och berättar om Napoleon Bonapartes seger vid Marengo, men visuellt utspelas intrigen i fascismens 1930-tal. Regin tar greppet redan i de inledande, brutala ackorden, då den politiske fången Angelotti flyr in på den hotfullt mörkskuggade scenen. Billyktor sveper förbi och ljuslågor fladdrar i dunklet.

Inte bara den Hitchcocksuggestivt olycksbådande atmosfären sätter sin prägel på regin utan också teaterns illusioner och melodramens uttryck. Operan bygger på den franske dramatikern Sardous pjäs, rollen som den uppburna sångerskan Floria Tosca skrevs för den berömda skådespelerskan Sarah Bernhardt.

Iförd teatralt ridåröd primadonnekreation är Ingela Brimbergs Tosca bunden till scenen; djupröda ridåer följer rollen genom handlingen, som om konsten och livet för henne inte går att skilja åt.

Dirigenten Shao-Chia Lü och orkestern låter musikens actiondramatik flöda med glasklar skärpa och nyansrikedom. Tomas Lind gör den dödsdömde Cavaradossi till en romantisk hjälte och sjunger hans avsked till livet med koncentrerad innerlighet i hopplöshetens iskalla väntan på döden. Han arkebuseras fastnaglad i en strålkastares vitglödgade ljuskägla, ett offer för det politiska spelets – och teaterns - tragiska ironi.

Tyranniets grymhet speglas i scenbildens marmorkyligt blänkande svärta. Anders Lorentzsons Scarpia är sadistisk ondska förklädd till elegant gangster. Hans manipulative polischef har en attraktiv hetta i rösten som Tosca inte är helt oberörd av; båda drivs av en besatthet som utmanar verklighetens gränser. Scarpias begär slår över i extas, då han under den religiösa processionen ger sig hän i en orgiastisk fantasi med ett helt batteri rödklädda Toscor.

Andra aktens uppgörelse är gastkramande, innan Tosca som en rasande furie sticker kniven i hans bröst. Ingela Brimberg är en magnifikt gnistrande operatragedienne. Hon lider, älskar och hatar, hennes färgrika sopran täcker rollens alla skiftningar. Impulsivt temperamentsfull låter hon emotionerna svalla i blixtrande utspel, men sjunger också med avklarnad värme och smärta om sin lidelse för konsten och kärleken.

Uppsättningen är spännande, slagkraftig och musikdramatiskt effektiv. Enda missen är slutbilden. Tanken är att kärleken övervinner allt, då Tosca förenas med sin älskade i de himmelska sfärerna.

När hon kastat sig ut från kastellet, får man se en kropp singla genom luften medan Rom passerar revy i bakgrunden - men damen som flyger med linor i ryggen blir trots allt en aning prosaisk. Nog hade det räckt med att lita till publikens fantasi och musikens livskraft.