Om Bach var den femte evangelisten måste Olivier Messiaen vara Sankte Per. I så fall inte den buttre nyckelväktaren utan snarare den vänlige nattportieren som lånar ut sina nycklar till alla som vill veta hur man tar sig in i hans gåtfulla musikvärld. Dessa Messaiendagar är ju ett uttryck för någonting mycket större: ett studium som när det väl slagit rot aldrig upphör att växa på djupet.

Som exempel lärjungen i Oscars, vars saftiga Marcussen-orgel sedan 1984 förvaltas av Erik Boström. Ett milt och försonande instrument ljusår ifrån den aggressiva Cavaillé-Coll-orgeln i Sainte-Trinité i Paris med vars klanger Messiaen under sina drygt sextio tjänsteår slet upp bröstet på åhörarna.

Nu på tredje varvet genom tonsättarens samtliga orgelverk, med sikte på den sista konserten på Messiaens hundraårsdag, lät Boström söndagens konsert bli sitt överrumplande färgstarka bidrag till festivalen. Den 20-årige Messiaen ägnade sig mest åt att bygga katedraler i toner; i Apparition de l’église éternelle (1932) skildrar han den högvälvda formen medan han i det postumt utgivna preludiet från 1930 vandrar genom de olika kyrkorummen innan han sjunker ned i bön.

Men den vandring han i 40-årsåldern beskriver i sin Livre d’Orgue (orgelbok) 1951 utgår ifrån det abstrakta och närmar sig en konkret mittpunkt, fåglarnas förkunnelse, och återgår till abstraktionen. På ömse sidor om fågelsången står väldiga bergsmassiv, som i sin tur omramas av två aspekter på den helige ande – dels i Nya testamentet, dels i Gamla.

Messiaens musik är sällan linjär utan lökformad; den utgår från ett fokus kring vilket världen och dess speglingar sveper sig i lager på lager.