Det ser ut som en tanke att Kungliga Operans balettchef Johannes Öhmans första egenplanerade premiär inträffar samtidigt som det pågår en internationell danskonferens i Stockholm på temat ”Ballet why & how?”. Man kan säga att Öhman ger några tänkvärda svar på frågan om den klassiska balettens roll på 2000-talet.
Urpremiären ”Mozart Mässa i c-moll” är ett kliv in i samtiden. Här finns mötet mellan ungt och etablerat, direktupplevt och filmat, ute och inne, musik och dans – allt i en form som låter publiken upptäcka nya perspektiv, men utan att för den skull släppa fördjupningen, känslan att få sjunka in i något. Och det är Mozarts förtjänst. Hans musik är som en mångfaldigad, rörlig kropp denna dubbelkväll som inleds med ett kortare verk i Guldfoajén av nyutexaminerade koreografen Stina Nyberg. Stycket ”Orkestern”, som även direktsänds på duk i salongen, är en länk mellan utbildning och yrkesliv. Här får 17 avgångselever från Kungliga Svenska Balettskolans moderna linje visualisera Mozarts Pianokonsert nr 8, lysande framförd av Lilla akademien under ledning av Mark Tatlow.
Dansarna bildar just en orkesterkropp av arbetande instrument; de sågar i luften, trippar, darrar och föser runt klangvolymer. Understundom är helheten ganska rörig och tenderar att – tvärtemot koreografens intention – illustrera musiken. Men här finns också finstilta, lekfulla partier med känsla av ung energi.
Klangrummet flyttar upp på stora scenen när den belgiske koreografen Stijn Celis tar sig an den inte helt lätta uppgiften att skapa dans till Mozarts ofullbordade men fantastiskt rika c-mollmässa. Här uttrycks djupa känslor i en tacksägelse som Mozart skrev av kärlek till hustrun, sopranen Constanze. Musiken förenar det profana och sakrala; virtuosa operaarior varvas med kyrkomusik i Bachs anda så att håren reser sig på armarna.
Stijn Celis – som Öhman anlitat ett par gånger under sin tid som balettchef på Göteborgsoperan – gör ett genialt val i att låta operakören ta plats på scenen och bli en rörlig del av totalupplevelsen, en idé Mats Ek genomförde med den äran i ”Orphée” 2007.
Celis är dock mer sparsmakad i sitt uttryck, det är sobert med svartklädda gestalter i ett skyddande, madrasserat akustiskt rum där röst och rörelse ibland bildar en enda kropp av ackord. Celis förhåller sig fritt till textens religiösa innebörd och lyfter fram allmänmänsklig erfarenhet, en förhöjd ”berättelse” om samvaro och ensamhet, allvar och eufori som dansarna fint förmedlar.
Under första Kyrie-satsen sitter kören runt dansarna, som rör sig i cirkel med tungt släpande fötter. Det finns en grundton av förgänglighet i denna böjda människomassa, som kontrasteras av Gloria-satsens sprängkraft med kören stående ut mot publiken. Jens Sethzmans subtila ljus förvandlar skuggorna på väggen till vattenspel, skimrande av upplösligt liv.
Sångsolisterna i orkesterdiket, med Johanna E Martell i spetsen, framträder läckert i detta huvudsakligen kollektiva verk där kroppar bildar kedjor eller sugs i grupper mot en punkt. Celis arbetar med expansiva men ändå dröjande rörelser, fria flöden med mjuka avbrott där några pas de troixer och solon utkristalliserar sig. Kören rör sig i effektivt enkel koreografi. l den långsamma Qui tollis iscensätts nåden gång på gång, då dansarna lugnt hejdar den hand som dras över deras strupe.
När kören lämnar scenen tappar verket energi, och de koreografiska upprepningarna skapar viss monotoni. Men slutet där Mariko Kida dröjande rör sig till en fiol – ett tillägg av dirigenten Andreas Stoehr – är makalöst vackert. En stämma som ljuder för oss alla och visar en ny väg för Operabaletten.
