Betyg: 3 av 6

Dr Feelgood, Shout at the Devil, Wild Side, Looks that Kill, Live Wire, Same Ol‘ Situation och Home Sweet Home.

Ta en titt på de titlarna igen. Det är inte kattskit till låtar direkt. Och det är dessa Mötley Crüe lirar, i turordning, som sju första spår i Globen. Inte illa.

När öppningsriffet i Dr Feelgood kickar igång, fyrverkerierna sprakar och ljudet är öronbedövande högt är det svårt att inte bli smått hänförd. Och man fortsätter mysa sig igenom alla de klockrena dängor det gamla crewet faktiskt har spottat ur sig genom åren.

Med sådana låtar kan jag se genom fingrarna med att Vince Neil inte är, och aldrig varit, någon stor sångare. Jag struntar i att han låter publiken sköta skrålandet i refrängerna så mycket som möjligt, så han själv ska slippa.

Men när låtmaterialet börjar sacka, efter en högst omotiverad hångelsession med en halvnaken kvinnlig trofé, får varken Vince eller resten av bandet någon dispens mer. Nya Sick Love Song är lika trist som dåliga covern på Anarchy in the UK och sätter käppar i hjulen för vad som skulle kunna vara en renodlad hitkavalkad.

När Tommy Lee dessutom gång på gång beter sig som en uppmärksamhetstörstande och obstinat fjortis – uppenbart förtjust över att skrika svordomar – tar man sig för pannan att alla medlemmar inte är lika coola som Nikki Sixx och Mick Mars.