Om en månad gäller det. Då ska svenska folket rösta om vem som ska leda landet. Det är, som bekant, möjligt att det blir så jämnt mellan blocken att ett litet vågmästarparti kan få oproportionerligt stor makt: då väntar en politisk mardröm.

Louise Boije af Gennäs har nu påpassligt skrivit en komedi om just detta. Anna leder Socialliberalerna, ett nytt parti som står helt utan ideologi och har plockat ihop sitt manifest från alla möjliga håll likt en populistisk pyttipanna.

Anna gör vad som helst för att få makt och är suveränt skicklig på att manövrera partivänner, medierna men också familjen. Det enda viktiga är att Anna får en framskjuten position. Hon är en maktgalen, manipulativ exhibitionist utan några skrupler.

Kvinna klädd i solen heter pjäsen, titeln är ett citat från Uppenbarelseboken som beskriver början på apokalypsen.

Boije af Gennäs beskriver politiken som en teaterscen där den som på en gång kan regissera och spela sin roll vinner. Anna är helt utan medkänsla och trohet mot några regler. Hon använder allt och alla som spelbrickor och hon utnyttjar pressen som texten framställer som aningslös, lat och korrupt.

Anna anger gärna sina partikamrater innan allvarliga kriser uppstår. Ser man, exempelvis, på fallet Littorin via Boije af Gennäs teser framstår det som en solklar internläcka av en partivän som vill skydda partiet eller skapa en egen karriär.

Kvinna klädd i solen är en flyhänt skriven komedi med ett rejält förakt mot politiker och journalister och slår därmed in en hel del vidöppna dörrar.

Anna är en typisk teaterskurk, så överdrivet osympatisk att hon är som gjord att gilla. Hon har inga egna idéer utan stjäl dem och bara sådant som går hem. När maken får ihop det med sekreteraren vet Anna precis hur hon ska lösa krisen. Det är bara den rebelliska dottern som kan lura Anna – bokstavligen med hennes egna medel.

Susan Taslimi har iscensatt den drygt två timmar långa pjäsen mot en japanskt inspirerad fond skapad av Charles Koroly. Uppsättningen har ett bra driv. Anja Lundqvist har en fantastisk energi som Anna som går som målstyrd robot mot en ministerstol. Lennart Jähkel övertygar mycket som maken Pontus, nedtonad men med stark närvaro. Tina Råborg spelar skickligt sekreteraren som tveklöst krossas av Anna. Ralph Carlsson gör skjutjärnsreportern Valter dumdrygt självgod. Anna Åström låter dottern Nelly lära allt av sin mamma.

Louise Boije af Gennäs är uppenbarligen pessimist vad gäller politiken som väg mot en vettig framtid. Stycket är en bagatell men dock försedd med ett budskap: kräv mer av dina politiker än bara floskler och glöm inte att ta vara på din rätt att välja.