På kvällarna spelar Teater Västmanland en dramatisering av Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen för vuxen publik. På dagarna ges Paula McManus känslostarka pjäs Snöhumla för barn. Tematiken är densamma: att växa upp med en alkoholiserad förälder.
En flicka bor tillsammans med sin ensamstående mamma, som tappat livslust och självkänsla efter en skilsmässa. Flickan kallas Snöhumla, eftersom hon är tålig nog att överleva den kallaste och bistraste av tider. Hemmet är i kaos, den sociala polityren flagnar.
Snöhumla älskar sin trasiga mamma, döljer den mörka hemligheten, biter ihop kring sorgen och skammen. Mamma krymper och blir så liten, Snöhumla tvingas att bli stor för fort när hon försöker baxa dem genom vardagen.
Trots allt finns en och annan vuxen i utkanten: en mormor i Norrland, en kompismamma och en pappa som till slut måste förstå att han har ett ansvar som sträcker sig utöver hans nya familj. Och Snöhumla inser att lögnen måste ta slut och att hon måste få vara det barn hon är.
Det fina med Nora Nilssons uppsättning är att den inte backar för de stora känslorna. Inte för den molande smärtan eller den tunga besvikelsen, men inte heller för det befriande komiska och envetet livskraftiga. Det ges mycket plats för skratt, spännande scenografiska effekter och spelmässiga klurigheter.
Marianne Jansson gör med lätt hand och empatisk distans mamman i alkoholismens olika stadier: urskuldande leenden, förnekelse, plötsliga utbrott, dvala. Caroline Söderströms Snöhumla upprättar från början en direktkontakt och ett solidaritetskontrakt med publiken. De är på hennes sida. De sviker henne aldrig.
Text: Paula McManus. Regi: Nora Nilsson. Scenografi: Jenny Nordberg.
