Ladinomusiken är de sefardiska judarnas musik och utgör en lika brokig väv som deras historia. Grunden finns i Spanien och i den judiska traditionen där. Men strax efter att reconquistan (återerövringen av den iberiska halvön från morerna) avslutats år 1492 blev judarna fördrivna och kom att plocka upp musikaliska influenser från alla länder där de, mer eller mindre tillfälligt, bosatte sig. Musiken har förnyats i modern tid, inte minst av den växande ladinoscenens stora stjärna, Yasmin Levy. Andra, som Paco Diez, arbetar för att bevara sångerna i så ursprunglig tappning som möjligt.
Även den yngre Mor Karbasi sjunger en del traditionella låtar. Andra har hon skrivit själv med drag av olika ladinotraditioner som den marockanska och den grekiska. Ofta använder hon också ett minst sagt gammaldags vibrato. Trots det för hon framför allt in pop i ladinomusiken, på ett tydligare sätt än Yasmin Levy och utifrån en mer samtida (eller kanske helt enkelt nordeuropeisk) syn på vad pop är.
Live har musiken också ett tydligt jazzigt drag. Inte så att den är avrundad och lätt shuffelbaserad, som man ofta menar när man säger att pop är lite jazzig. Ta istället Van Morrisons Astral Weeks som exempel. Ett inaktuellt sådant, visst, men det är så det låter, mångtonigt, oväntat och med fraser som tar omvägar för att hitta tillbaka till ackorden.
Mycket av det är gitarristen Joe Taylors förtjänst. Hans elgitarr bestämmer stilen och definierar låtarna, i nästan lika hög grad som Karbasis sång, och hans stilmässiga register är imponerande stort.
Mor Karbasi är kanske inte en lika stor sångerska som Yasmin Levy, åtminstone inte än. Men en detalj gör att hon faktiskt känns mer trovärdig i sin ambition att förena pop och en minst halvtusenårig musiktradition. Hon har medvetet skalat bort den sakrala, vördnadsfulla och rent rumsligt stora klang som det verkar vara så frestande att illustrera ladinomusikens längtande sånger med.
