Det var många som ville hylla Monica Zetterlund. Konserten skulle enligt programmet vara två timmar och 35 minuter. Det blev tre timmar och 20 minuter. Ambitionsnivån var hög.
Det mesta var bra, riktigt bra i andra halvlek då temperaturen höjdes åtskilliga grader med präktigt jazzstuk.
Det började stämningsfullt med trion Jan Allan-Rune Gustafsson-Georg Riedel och Lil´ Darlin´. Sen var det stopp och postum värmländsk medaljutdelning och pratvarning. Men det släppte med Monica Nielsens festliga Gaskarlen från revyn Utsålt 1965. Ändå var det lite spretigt i den två timmar långa första avdelningen, lite långsamt och trevande.
Man satt och väntade på en överraskning men kanske inte i den form den kom: ett inslag från den nyss premiärvisade nya upplagan av gamla Söderkåkar, Monica var gubevars med i tv-versionen för
länge sen men att släppa in två gubbar och Tina Leijonberg i en buskissketch på scenen var nog lite för mycket.

Många bra sångerskor: Agneta Baumann, norska Karin Krog, 68 men i sina bästa år, Ann-Kristin Hedmark och Barbro Svensson (med överlägsen mikrofonteknik, tack för det!) i Teach me tonight i ny svensk översättning av Lars Forssell.
Andra akten startade dynamiskt med Konserthusets eget jazzband, Blue House Jazz Orchestra, under ledning av Peter Asplund och Magnus Lindgren. Ett snyggt Zetterlund-medley, Claes Janson och den svängiga sångsextetten Vocation, kanske en ny Gals and Pals-grupp?
Och så Jean-Baptiste Isidor Thielemans, Toots kallad och Sverigegäst sedan de tidiga Hasseåtage-revyerna. Vem kan segla förutan vind, "den spelar jag alltid när jag är i Sverige", sedan Fjäriln vingad, Sultry serenade där en fjärdedel av publiken faktiskt visslade med - bra! - och Bluesette från Hålligång på Berns. Toots är 83 och toppar sedan många år de amerikanska jazzlistorna i avdelningen blandade instrument.
I programmet stod att man skulle avsluta med allsång i Jag vet en dejlig rosa. Det lät skrämmande patetiskt men det var mest artisterna på scenen som nynnade. Och till sist manade oss kvällens konferencier Hasse Alfredson att sjunga med i Ack Värmeland du sköna. Det gjorde vi så gärna.
Jag tror Monica skulle gillat läget, i alla fall andra delen.