Guden Indra gillar Moment:teater. Så mycket att han skickar sin enfödda dotter till Gubbängen för att undersöka om livet på jorden verkligen är så där überjävligt som han hört sägas.
Gubbängstorget blir den upphöjda plats varifrån såväl dottern som Moment blickar ut över världen. Ledarduon Pontus Stenshäll och Andreas Boonstra har skapat ett parallellt drama till Ett drömspel som följer det Strindbergska men ändå är helt samtida. Genom iscensättningen rör sig välkända rollfigurer som gästartister från gamla Momentuppsättningar. Indras dotter har, exempelvis, ständigt sällskap av Birgitta Pelikan som gör världen kramgod med billigt vin som mjukmedel.
Moment fyller 10 år men går ännu från klarhet till klarhet. Också Ett drömspel är en genial blandning av liksom bortvänt uppror och scenisk intelligens. Iscensättningen är på en gång djupt otrogen och märkligt trogen originalet. Den som kan sitt drömspel har roligt åt alla smarta lösningar men den som aldrig sett pjäsen får istället serverat en iscensättning som något liknar Personkrets 3:1 av Norén med tonvis av ångest.
Ett drömspel skiljer sig från många andra Momentuppsättningar. Den naivistiskt anarkistiska leken är ersatt av en sorg som ändå blandas med såväl gapig som subtil humor. Regin betonar också absurdismen genom att göra flera scener till något som mest liknar installationer.
Scenografen Åsa Berglund-Cowburn ställer Gubbängstorget på scenen med hjälp av diabilder. Birgitta Pelikan väntar på att skådespelaren Viktor ska komma ut från Moment:teater. Affischören sörjer att hennes elgitarr visserligen var röd men inte på det sätt hon tänkt sig och nitar upp lappar med texten I’m OK. Under tiden spelar Birgitta schlagermusik, låt efter låt efter låt av sockersöta rim som hopplöst banalt ropar efter kärlek. Mathias Olsson som Birgitta är genialt solkad av livet.
Stenshäll/Boonstra har strukit en hel del för att få plats med sitt spel som ibland är rakt på, ibland vänder sig mot hörnen. Där står också dörren, den låsta med fyrväpplingen, som här visar sig vara en nödutgång som alltid varit låst. Utanför den ligger ett ingenting som väldigt mycket liknar Gubbängen.
Kolbärarscenen där Strindberg låtar två löneslavar betrakta baksidan av rikedom flyttar Boonstra till Asien. Han visar diabilder från ett sopberg där mängder av människor lever under groteska förhållanden och gör produkter till västvärlden. Innan dess berättar man Göteborgsvitsar. Musiken tar som vanligt stor plats, allt från orkestern som glider vasst atonalt till Boonstras Diktaren som ligger mer åt trubadurhållet.
Moment gör med sin tolkning av Ett drömspel en perfekt prolog till Strindbergsåret 2012. Blandningen av uppdatering, långsam eftertänksamhet och respektlösa brott mot traditionen är suverän. Humor, indignation och uppkäftighet kittar ihop en iscensättning som bör göra Gubbängen till en vallfartsort.
Det ÄR synd om människorna – utom just den publik som hos Moment:teater vaccinerat sig mot allehanda höstdepressioner.
