Västanå teater berättar Misantropen och bland stampubliken i Sunne finns en förundrad förväntan: vad ska det bli av detta; hur ska folkmusiken och de sugande dansrytmerna fungera med Molières satir över mänskliga tillkortakommanden i 1600- talets Frankrike?
Regissören Leif Stinnerbom har bearbetat texten tillsammans med Susanne Marko för en uppsättning som lyfter fram tiden, enväldet under Kung Sol. Magnus Stinnerboms musik och Jimmy Meurlings koreografi rör sig i strikta formationer och hovfolket riktar in sig på makten, här representerad av en mycket ung kung.
Ändå kommer jag att tänka på det franska uttrycket som säger att ju mer det förändras, desto mer förblir det likadant. Varumärket Berättarladan är nu starkt etablerat och norrmännen kommer farande i busslaster över gränsen. Det finns ett slags överenskommelse mellan scen och salong som förhindrar radikal estetisk förnyelse. Och kanske är det inte det vi ska vänta oss här vid Frykens strand.
För under föreställningens gång gungar tonerna från scenen alltmer över i folkmusik medan dansstegen släpper loss från den franska formsträngheten. Det kan i och för sig vara ett uttryck för det liv som Julia Högbergs Célimène lever bland hovintriger och maktfjäsk. Hon skapar sig ett luftrum av frihet där hon regerar med hjälp av skönhet och slagfärdighet. Männen flockas kring henne och Jakob Hultcrantz Hanssons Alceste har mycket svårt att inordna henne i sitt eget lilla envälde. Han bär sin ärlighet som en medalj och uppvaktar med lupiner. Tänker han då på att denna en gång exklusiva blomma nu breder ut sig som ogräs över Värmland?
Här har Célimène och Alceste konversationer i sängen och det är uppenbart att han har ett försteg framför de andra friarna. Det hindrar inte att han tror på första bästa förtal av henne och agerar som vilken teaterhärskare som helst. Det är komiskt hur snabbt Alceste försöker tvinga på Ellen de Lougherys rejäla Eliante en ring som hämnd.
Komiken står annars Per Sörberg för. Hans tuppaktige och usle poet Oronte är Alcestes huvudfiende, men blir min favorit på scenen, utmanad av betjänten DuBois som Sörberg också gör, på franska, rotvälska och kroppsutryck. Med den publikkontakten kommer det att hända saker i sommar!
Annars uppskattar jag mest idén med enväldet som genomsyrar allt, även mänskliga relationer på allra privataste nivå. Detta förstärks då och då av svartklädda dansare med batonger som symboliserar den straffande makten. Men tanken motarbetas av en annan, nämligen att kärleken övervinner allt. Visst är det en viss ironi i att föreställningen slutar med en rad jämna par, men den här Molièretolkningen hade behövt ett mörkare slut. Nu får vi nöja oss med en antydan till disharmoni.
