Det skulle ha blivit en uppsättning om Alva Myrdal med utgångspunkt i Yvonne Hirdmans bok Det tänkande hjärtat. När pressmeddelandet kom om att föreställningen ändrat riktning, på grund av omständigheter i regissören Carolina Frändes liv, var jag övertygad om att det var en beräknad medial iscensättning. Efter att ha sett en föreställning är jag inte så säker. Ironi blandas med utsatthet och autencitet på ett sätt som gör det svårt att avgöra.

I centrum står det privata och Carolina Frände själv. Hon talar med publiken och lyssnar ensam på skådespelarnas berättelser om mötet med den stora kärleken. En buktalardocka med Frändes utseende, styrd av Bahador Foladi, terroriserar publiken. Skådespelarna är i en scen kostymerade som Carolina Frände. Att sätta sig själv på scenen är modigt men känns samtidigt lite pretentiöst.

Uppbrottet i privatlivet har fått tränga sig in i uppsättningen och låtit formen präglas av samma kaos. Berättelsen hänger inte samman och regissören verkar ha tappat greppet helt. Publiken sitter på den roterande stora scenen, medan skådespelarna agerar i utkanterna och i salongen. De turas om att ta på sig ett stort huvud och bli teaterkritikern Leif Zern. Sträng och otillgänglig bevakar han de fragment som blivit kvar av den havererade uppsättningen.

Scenfragmenten är absurt komiska men jag misstänker att skådespelarna ibland har större behållning av dem än publiken, och kanske ingår det i konceptet.

Stundtals har jag dock hejdlöst roligt och ofta är det åt Victoria Olmarkers komiska figurer. I en scen drar hon en cykel med två herrar, som endast har ögon för varandra. Trött på att dra det tunga lasset själv utan att få delta, försöker hon stånga sig in i samtalet med hjälp av cykelhjälmen. I en annan scen spelar hon kåt kvinna, som, med gester bortom anständighetens gränser, försöker locka till sig en man i publiken.

I strödda scener möter en irriterad men moderligt överseende Alva Myrdal (Victoria Olmarker) sin barnslige make Gunnar, ömsom gestaltad av Robin Stegmar, ömsom av Johan Karlberg. I varje scen presenteras en attityd till kvinnors situation i parrelationer. De ackompanjeras av Super Woman i Anna Bjelkeruds gestalt, som förskrämd och med klumpiga rörelser försöker hitta rätt position för att lyfta från marken.

Åsa-Lena Hjelm, i en sanslöst blommig uppenbarelse som Esther Williams, simmar omkring bland stolsraderna i salongen. En skönsjungande damtrio, ofta i kläder som associerar till 50-talets hemmafru och kvinnoideal, bidrar med stämsång.

En helt god kvinna är en nästan två timmar lång happening kring parrelationer och utanförskap ur kvinnors perspektiv. Den havererade formen och Frändes medverkan på scenen blir som ett test av vad som händer om man utsätter sig, spränger gränserna och struntar i den dömande (manliga) blicken, i ett uppror mot att vara duktig flicka och god kvinna.

På det viset revolterar denna experimentella uppsättning mot en bedömning.