Özz Nûjen är en modig man. Själv säger han att han lider av adhd – och mer. Han är helt enkelt oförmögen att vara tyst. Han pratar sig fram genom det svenska, genomskådar våra tysta överenskommelser med en uppriktighet som retar nästan alla. Han säger sanningar när vi förtvivlat hukar bakom våra kaffekoppar och bara vill ha det trevligt. Han är, säger han, sedan barnsben expert på att skapa dålig stämning.

Nu ger han sig ut på storskalig pratresa landet runt. Det är en 90 minuter lång monolog om konsten att säga fel saker. Showen börjar med en nästan sju minuter lång inspelning av kungen som talar älgjakt inför ett gigantiskt pressuppbåd som egentligen vill veta allt om kaffeflickor. Det är en plågsam prolog: en pressad, av vanligt folk redan dömd man som febrilt försöker försvara sin position. Och vi som tittar på genomgår alla faser av genans, medkänsla och uppgivenhet.

Kanhända blir det för mycket prat om kungligheter. Möjligen gör han det för att han kan, för att han får. Özz Nûjen återkommer ständigt till hur glad han är över att vara svensk, att få tycka vad han vill. Han försvarar den mix av tyskt, franskt och Skansennationalism som vissa kallar ursvensk. Han är en Peer Gynt som med en kurdisk ögonskärva ser sig själv, sin bakgrund och sitt land med distans men med stor kärlek. Om och om igen återkommer han till sitt budskap: alla ska få vara sig själva, ha rätt till språk, kön och värdighet.

Özz Nûjen är ju ingen vanlig ståuppkomiker. Han har spelat Dario Fo och en genial Puck på Uppsala stadsteater. Vem som helst vågar inte berätta att han kissat ner sig var natt ända tills han var 15 år. En del av det trauma han var med om som femåring då fadern kom hem som ett skelett efter att ha suttit fängslad som misstänkt aktiv för ett fritt Kurdistan.

Han talar mycket om invandring, om skillnader och likheter – och om frihet och anpassning. Han för liksom en egen paneldebatt där ensam på scenen. Han förmanar den kvinnliga publiken att inte banta, han försvarar homosexuella och menar att kön och läggning inte får avgöra vad andra tycker om en.

Han provocerar också främst genom alla fakta han räknar upp. Svensk vapenindustri är störst räknad per capita. Varhelst ett krig utspelas ligger svenska minor, redo att lemlästa civila.

Özz Nûjen vågar vara personlig, vågar berätta om sin kamp. Han berättar om allt stryk han fått av sin pappa och om sin barndomsdröm att bli den första kurden på månen. Nåja, nu är han ju nästan där. Ensam på planeten Cirkus med en berörd publik som jublar, skrattar genomdränkt av dålig stämning.