Fria teatern i Högdalen har gjort flera fina uppsättningar för ung publik, exempelvis Kamratstödjaren som fortfarande finns på repertoaren och Anna Höglunds barnpjäs Mina går sin väg, som spelades för ett par år sedan.

Jag kan inte tro annat än att det är teaterns nuvarande akuta situation med drastiska ekonomiska nedskärningar, turbulens och oro som har smittat den skakiga premiären på Bakom dörren mittemot.

Man har velat åstadkomma en modern saga, där välkända arketyper återanvänds för att berätta om hur en flicka bearbetar sin starka känsla av övergivenhet.

En vitfriserad pudel med magiskt svirr sväljer en rödlysande sten, som genom naturens ordning hamnar i en hundbajspåse som läggs i soporna. En liten flicka känner sig osedd och oälskad; hennes gnällgrälande föräldrar har fullt upp med sina egna problem och skilsmässans delade vårdnad. Hon är ett av den samtida barndramatikens många utsatta barn som marginaliseras av en egotrippad vuxenvärld, men som finner sin egen överlevnadsstrategi genom fantasi och lek.

Mot sin vilja får hon granntanten Inge till barnvakt, en barsk dam med välondulerad frisyr, som röker cigarill och tar sig en whisky. Där finns också den mystiska hunden och en konstifik vaktmästare med hemligheter i pannrummet. Tant Inge är häxlikt vass, hunden är möjligen en förvandlad pojke och vaktis har trollöron.

Efter en tur på den flygande mattan för att leta efter tantens borttappade rubin, som är livets mening och glädje, återfinns den röda stenen i soporna. Och innan man vet ordet av har föräldrarna kommit till insikt om att barnet måste få känna sig älskat.

Anna Höglunds pjäs vill för mycket samtidigt, den rymmer för många röda trådar och korsande spår. Thomas Müllers regi lyckas inte heller hantera spretigheten och vacklar mellan barn- och vuxentilltal. Det är svårt att göra riktigt bra teater när själva existensen är i gungning.