Samuel Beckett var expert på att tillfoga starka och mycket suggestiva bildfragment som plötsliga delar av sina texter – som nästan existentialistiska känsloladdningar. Ibland som små slitna foton omgivna av absurda textmassor som jagar fram på jakt efter mening.
Christina Ouzounidis gör kanhända samma sak nu när hon och tonsättaren Kim Hedås skapat ett slags konsertant essä på temat minnet – denna hjärnaktivitet som betyder så mycket för människan. Vi ägnar ju så enormt mycket tid åt att minnas men också att förvandla våra möjliga hågkomster till allmänna sanningar, livslögner eller framtida förhoppningar.
Iscensättningen Historien lyder är en repetitiv reflexion över andras minnen och våra egna. Tänk människan utan minnesförmåga – nej, det är omöjligt. Då vore vi bara några miljarder Kaspar Hauser utan förmågan att drömma.
Historien lyder är ett samprojekt mellan Christina Ouzounidis från Teatr Weimar och Kim Hedås som ofta skapat musik för Teater Galeasen. En trio kvinnliga röster möter lika många musiker som leker fram ljud och toner: allt från motorvägar av osannolika saxofonläten till ljudvågor av basgångar och vassa strängstämningar. Texten är allvarligare, den berättar om en antydd katastrof, om rädsla och om minnet och dess lagar.
”Minnet är en bro mellan då och nu” säger någon på engelska och påstår sig citera Platon. Minnet är ett kontrollinstrument, säger någon annan. Luddiga minnen av vårt förflutna skapar försök till ett autentiskt jag. Minnet ljuger oss.
Röster och musik svävar över en mörk scen där små rosenbuskar bildar gravhögar som kvinnorna planterar, vattnar och vårdar. Så är det – minnet överskrider döden, trotsar den. Iscensättningen är en rak förbindelselänk till modernistisk historia. Jag kommer på mig själv med att minnas (!) hur teatervetaren Kerstin Derkert på en lektion la ut texten om en tidig happening på Moderna museet. Åskådarna insåg till sist, efter att deltagarna tyst vattnat och vårdat dem, att rummet var en kyrkogård, döden som förstelnad trädgård…
Historien lyder är nog ett försök att gestalta hur subjektivt minnet är, hur stor del av vår personlighet det fångar liksom våra innersta idéer om vilka vi är. Uppsåtet är inte särskilt tydligt – jag saknar, trots den suggestiva och uppsluppna stämningen, en tydlig avsikt. Å andra sidan är den största förtjänsten möjligen att uppsättningen uppenbarligen fungerar som projektionsyta för egna associationer.
