Barnteater med tre skäggiga farbröder som reciterar modernistisk poesi och spelar musik i samma anarkistiska anda – det erbjuds publiken (från 4 år) av Alice Kollektiv. Limpan eller lampan i Johan Petris språkmusikaliskt laborativa regi bygger i första hand på rytmiskt intrikata och språkligt avancerade dikter av Erik Beckman.
Skådespelarna Erik Magnusson, David Stackenäs och Emil Strandberg, under täcknamnen Joran, Fjodor och Rainer Maria, smakar på bokstäverna, undersöker ordens alla möjligheter, leker med smattrande konsonanter och gör musik av poesi. De busar med varseblivningen genom finurliga perspektivförskjutningar. Abstraktioner och nonsens blandas med konkreta föremål. En limpa och en lampa.
Sten Sandells musik – mest gitarr och trumpet – får skapa vilopunkter, klangvärldar och spänningsmoment. Dikterna upp- repas med nya estetiska grepp; texterna är ofta tonsatta och ensemblen prövar olika former av tal, talsång och sång. Stundtals brister de ut i egenartade, explosiva danser i fristil.
De tre skådespelarna är en excentrisk grupp, men också individer med egna åsikter och övertygelser. Ibland vinner kollektivets enhet, stundtals utbryter konflikter om diktens betydelser. Man anar en röd tråd som handlar om individens meningsskapande, varje ords specifika vikt och varje tolknings unika laddning.
Limpan eller Lampan är en föreställning som man nog tycker väldigt olika om. För egen del tyckte jag rätt olika alldeles själv. Först bestämde jag mig i välvillig förväntan för att det inte var läge att försöka förstå vad som skedde på scenen, utan lutade mig tillbaka för att överflödas av intryck. Efter ett tag tyckte jag att formen nog krävde ett spetsigare och kroppsligare skådespeleri för att komma till sin rätt. Ibland kände jag mig en aning utestängd. Men mot slutet hade jag uppnått ett rätt behagligt tillstånd där jag accepterat förutsättningarna och snarast vilade i ensemblens milda vanvett och knepiga knasighet.
Men vad tyckte då barnen? Rätt olika, skulle jag tro. Vad vet man om vad som rör sig inombords, men några stirrade häpet utan att röra en min, en tog en liten lur, en annan klättrade på räcket. Längst fram satt en liten kille som storskrattade rakt ut, nästan hela tiden.
Och vad skådespelarna tyckte? Ja, de verkade ha hur kul som helst. ”Tack för att ni kom”, sa de när vi gick. ”Varsågod!” sa barnen.
