Folkteatern i Göteborg öppnar Röda scenen för familjeföreställningen Katitzi (från 7 år). Stoffet är hämtat från Katarina Taikons böcker om sin barndom, som Emma Broström lyhört bearbetat till en mycket spelbar dramatisering. Katitzi är den romska flickan som med sin familj för en ambulerande tillvaro, från plats till plats, från uppbrott till uppbrott. Berättelsen bär den romska erfarenheten som skär genom tiden, men utanförskapet och samhällets utstötningsmekanismer har bäring också i vidare cirklar, här och nu.
Cecilia Milocco är vidunderligt självklar och självlysande som Katitzi; sprängfylld av energi, intensitet, nyfikenhet, envishet och integritet. Varje skiftning i rösten, de snabba rörelserna, känsloutbrotten och ögonblicken av insikt formar hennes Katitzi, som så hett längtar efter att få gå i skolan. Kanske har stunden äntligen kommit. Familjen river scenografen Sören Brunes tältduk mitt på scenen och försöker göra sig hemmastadd bland flyttkartongerna i en provisorisk lägenhet. Men ryktet om de nyinflyttade romerna sprids i grannskapet, som en smitta av misstänkliggöranden, skvaller, hot, förföljelse.
Shebly Niavaranis förnuftigt balanserade storebror Paul försöker ta ansvar men åker på stryk, medan Isabel Munshis syster Rosa knyter näven och vässar argumentationen. Lars Väringer gör ett ömsint, sammansatt porträtt av deras sjukliga pappa, som försöker göra rätt och vara till lags, men kommer i kläm mellan olika krav och förväntningar, mellan stolthet och skammen över att inte räcka till. Styvmamman görs av Ulla Svedin till en djupt frustrerad kvinna, som lever ett liv hon varken önskat eller mäktar med. Katitzi tar sin tillflykt till farmor, den excentriska men livskloka Mami, som Sara Wikström spelar med böjd rygg, stora gester, kraftfull utstrålning och en nypa krass humor.
Regissören Lars-Eric Brossner öser på med mycket av det mesta. Det gör han rätt i! Romsk musik med en virtuos violinist sätter tonen. Man räds varken sentimentalitet eller patetik, men spelstilen är så frankt rättfram att det aldrig tippar över gränsen. Flera scener är visuellt slagkraftiga, som Katitzis drömmar i blodrött ljus eller när Mami trollar fram en kavalkad av ryska klänningar. Det är en härlig, musikalisk, färgrik uppsättning; lika angelägen som känslostark.
