Det finns en andlig dimension i Karin Rehnqvists musik: något sakralt, som bebor det vardagliga. När trumpetklangen färdas över Hötorget på lördagseftermiddagen, och kulande, sjungade röster blandas med trafiksorl och handlarnas utrop, lägger sig en avvaktande, lyssnande stämning över torget. Mellan berg av yrvakna jordgubbar och en duvkrönt Orfeus står Karin Rehnqvist själv och ger anvisningar om den klingande trafiken mellan himmel och jord. Ingen skulle bli förvånad om en hjord kossor stormade ut ur Hötorgsgaraget, lockade av klockklangen, för att delta i riten.
Rituell är stämningen också inne i Grünewaldsalen på söndagseftermiddagen, där en samling vithyade varelser, stigna ur ett osynligt tidsschakt, suckande tvår sina
händer och skapar en livsopera med alldeles egen ton.
Verket Ängeln med de brinnande händerna, en sångcykel för kör och instrumentalensemble som vuxit fram under 15 års tid, är mättad med poetiska stämningsbilder som här ges en raffinerad iscensättning av Svante Grogarn. En opera om livet, men med den kvinnliga erfarenheten som enda subjekt: Lady Macbeths blodtörst, primitivt väsande som ondskans moder; den barnsliga mätarlarven i Aspenströms dikt, nöjd med sitt avgränsade universum i ett glatt ”åhej”.

Sarah Lindloff vandrar i ett hav av kroppar, där flöjtvisan blir en inbjudan till sömnens utplånade identitet. Cellon på varsin sida om scenen blir en ödmjuk bordun under Susanne Rosenbergs vallvisa, Ling linge logen, och samlar sig med oboe och flöjt i en sista uppblommande ensemble i Triumfen att finnas till - Edith Södergrans text - innan mörkret faller.
De unga kvinnorna i La Cappella-kören är ett med musiken, men ännu mer hängivet textarbete skulle ge större utdelning rent publikt - för här
riskerar de mer finstilta versraderna ibland att drunkna i klang. Och det är synd, för det finns inget konstlat eller tillgjort över Rehnqvists tonsättningar.

Om uttrycket inte vore så laddat, men jag finner inget annat: detta är kvinnlig musik, icke-självhävdande, lyssnande och ibland sig själv utsuddande. Mättad med modal mildhet, men fylld av lockelse. För lyssnaren öppnar sig världar av erfarenhet, rum av hemligheter bortom spegeln eller det förtrollade skåpet.
Och visst är det listigt att låsa fast själens upptäckter med smaksinnets hjälp: för eftersitsens honungsdrypande scones och te, i foajén utanför Grünewaldssalen, är på något sätt ett med den Rehnqvistska erfarenheten som gör musik till ett enkelt, men himmelskt vardagsnöje.