Betyg: 3 av 6
Det känns snopet och lite torftigt. Som om man inte haft tid att tänka klart alla tankar. Eller åtminstone som om några långtradare med pynt, attiraljer och accessoarer kommit bort på vägen. För när Mika, den lockige sångaren som i mer formella sammanhang går under namnet Michael Holbrook Penniman Jr, kommer till stan borde det – oavsett vad man tycker om hans ofta så vansinnesenerverande låtar – vara som att bli inlåst i en karamellbutik där den 27-årige sångaren rusar runt som det sockerchockade biträdet.
Istället är det en halvfärdig föreställning utan röda trådar som serveras. För varför släpar man med ett uppblåsbart kvinnoben i jätteformat – liknande det som Elton John vecklade upp när han besökte Globen senast – när det bara får synas någon minut under Big girl (you are beautiful)?
Och varför förvandlas inte det glittriga paraply som Mika bär runt på under I see you till ett Mary Poppins-objekt som tar honom upp i luften? Mika har alltid närt det teatraliska i sin person, varför nöjer han sig då med så lite? Han borde förvandla kvällen till en Andrew Lloyd-Webber-föreställning till sin egen ära.
Nu är det istället som om man bara har orkat packa upp hälften av upptågen. Det är ju ändå dags att dra vidare efter konserten.
Den Beirutfödde Londonbon har formen av en sprattelfigur som antingen rör sig över scen med gigantiska steg eller sitter vid pianot med darrande jazzhänder. Bäst blir det när Mika sätter på sig kalasbyxorna, drar upp rösten till falsettläge och tar på sig en fjäderkappa som ser ut som klass 5C:s plundrade påskpynt.
Allt avslutas med ett Flaming Lips-party med konfetti, serpentiner och jätteballonger men intrycket är ändå att detta bara är en kväll på halvfart för Mika. Publiken är energisk, hoppar jämfota och dansar. De är med på alla noter, det krävs bara att huvudpersonen ska orka lägga fram dem.
