Två slags främmande folkstammar har flyttat in på Göteborgsoperans scen; den ena skrudad i ett sammelsurium av leopard-, zebra- och tigermönstrat, den andra i kostymer som förvandlar dem till futuristiska harlekiner. Båda grupperna är lika svårplacerade – var hör de hemma? I dansens värld är ett svar, för om något är den här helkvällen en upplevelse av hur kroppen rymmer lager av identiteter, minnen, skärvor och överlevnadsinstinkter.

”Hemland?” är den första produktionen som Göteborgsoperans nya balettchef Adolphe Binder har programsatt sedan hon tog över efter Johannes Öhman. Som för att markera en delvis ny riktning kallar hon sig konstnärlig ledare för Göteborgsoperans danskompani, och har som säsongstema valt Hemland och Riskzoner. Binder är själv emigrant; född i Rumänien flyttade hon som tioåring till dåvarande Västtyskland där hon etablerade sig i Berlin.

Att döma av ”Hemland?” kan det bli minst lika spännande att följa Göteborgsoperans dansrepertoar nu som under Öhmans ledning – möjligen med mindre plats för det inhemska. Binder har ett stort internationellt kontaktnät och börjar med att lägga ribban högt genom att bjuda in fyra israeliska koreografer att skapa två urpremiärer. Gemensam nämnare är att de har arbetat med Ohad Naharin i Israels berömda Batsheva dance company. I övrigt är det få likheter mellan kvällens två verk.

De i Holland verksamma Guy Weizman och Roni Haver skapar i ”Mama, I’m coming home” en rå ton som går igen i såväl rörelsespråk som kostymer och musik. På scenen finns ett fyramannaband som, med sångaren Timo Nieminen i täten, gör en resa över halva jorden via bönemöten, amerikansk country och Mellanösterns rytmer.

Och nog verkar dansarna utgöra en rätt förtappad eller vilsen skara; på flykt undan helikopterdån försöker de i sina brokiga djurskal hitta hållpunkter och andrum.

Det är lite djungelns lag över koreografin, med glimtar av kontakt mellan urladdningarna. Dansarna prövar uttryck och förhållningssätt, är lealösa eller glider som pantrar – ständigt beroende, sällan fria. Men kvinnorna hittar styrka i ironin.

En splittrad spegel över scenen reflekterar skärvor av kroppar och berättelser. Här finns spår av melankolisk ensamhet, nyfikenhet, våld och konkurrens. I en lång sekvens gungar alla fjorton i kollektiv marsch – men de rör sig på stället, endast axlarna ändrar riktning. En vacker och mångtydig bild av hur rötter och fötter hör ihop.

Kvällens höjdpunkt är likväl ”Untitled black” av Sharon Eyal och Gai Behar, med magnifik ljussättning av Bambi och pulserande klubbmusik av dj Ori Lichtik. Göteborgskompaniet är förstärkt med gästdansare till en femtonhövdad kropp i Maayan Goldmans metallblanka kostymer. Ensemblen utgör en organisk massa, en grupp som sprids ut och gradvis försvinner ur vårt blickfång för att återuppstå och dansa i en rituell cirkel.

Lika säkert som koreografin är komponerad, lika fascinerande är det att studera dansarnas på en gång mänskliga och marionettartade rörelseprecision. Trots stiliseringen tycker man sig se bön, tecken och expanderande känslor. Enda invändningen är att koreografin börjar om mot slutet och tappar lite laddning. Men när dansarna försvinner likt en hägring i motljuset är det en så flott final på en överraskande kväll att man känner sig helt upplyft.

Mer av Sharon Eyal blir det när norska Carte Blanche gästar Dansens hus i Stockholm med ”Corps de walk” 9–10 november.

Se klipp ur Hemand?