Betyg: 3 av 6
Det är ganska taskigt av ett band av Metallicas proportioner att missunna sitt förband ett bra ljud. Så måste det ju vara, Slipknot är tillräckligt stora för att kunna få till soundet ordentligt på egen hand, men ändå blev deras uppvärmning mest illaljudande. Stört omöjligt att urskilja något i larmet där. Alltså var det av egoistiska, principiella konkurrensskäl det lät som det gjorde, eller? Börjar Metallica bli rädda för att förlora sina sparpengar nu när Napster stjäl deras magra pension?
Trots att ljudet blev anmärkningsvärt mycket bättre när Metallica klev upp på den gigantiska scenen hade ljudteknikerna ingen lyckad kväll på Ullevi i Göteborg. Den smått fantastiska publiksiffran var 55 000 personer, ett band som säljer ut Ullevi har otvivelaktigt resurser nog för att rigga en ljudanläggning som tillfredställer majoriteten av åskådarna. Men ändå satt jag där och undrade varför det lät så svajigt, som om högtalarna roterade bredvid scenen. Ibland fanns diskant i
ljudet, ibland inte. Ibland var ljudet pinsamt dåligt.
Självklart kan inte 55 000 åskådare stå närmast bandet allihop, men ändå blev det alltför långt mellan publik och attraktion (det var som en dåligt dubbad film att först se killarna på scenen röra sig, och höra resultatet först en halv sekund senare). Trots att bandet utstrålade både värme och spelglädje så har de ingen Angus Young eller Alice Cooper i bandet. Den enda som i alla fall försökte bjuda på något extra var den nyanställde basisten Robert Trujillo, som kanske känner pressen på sig att profilera sig i ett band där det inte riktigt funnits plats för en basist sedan Cliff Burton dog i en bussolycka 1986. Trujillo slet för att synas på scenen, men ändå var det - såklart - mest sångaren och gitarristen James Hetfield som syntes i de två stora teveskärmarna som flankerade den stora scenen.
På en arenarockkonsert av det här megaformatet är det egentligen publiken som står för den största behållningen. I övrigt undrar man om det finns någon
artist stor nog att fylla det tomrum som skapas mellan scenen och publikmassorna. Ullevi får Stadion att kännas familjärt och Globen som ens eget vardagsrum. Ekonomiskt sett är det naturligtvis bra för artisten att tjäna så mycket pengar som möjligt på så få spelningar som möjligt, men har man sett ett band live bara för att man anar några figurer på en scen långt borta - och i övrigt enbart har bildskärmar att tillgå? Närvarokänsla, någon?
Men, det går inte att komma ifrån att Metallica åstadkommit ett stort antal odödliga hits och valuta för pengar i antal låtar ger de, drygt två timmar och 17 låtar. Efter konserten kommer jag på mig med att undra varför vissa favoriter inte spelades, men inser snabbt att vilka de än spelat så hade de tvingats välja bort andra klassiker. Allt från hårda öppningen ”Blackened”, från ”Justice for all”, till avslutande ”Seek & destroy” från debuten ”Kill ”em all” var en lång lektion i musikhistoria. Inledningen till ”One”, med stilenliga explosioner och bombkrevader, kändes mäktig och uppiggande och följdes av kvällens absoluta topp, ”Enter sandman”, där ett hett Ullevi överröstade bandet. För ovanlighetens skulle gjorde de också ”Leper Messiah”. Mest förvånande var ändå att senaste plattan ”St. Anger” representerades av endast två låtar, titellåten och ”Frantic”. Jag hade gärna hört till exempel ”The unnamed feeling” eller ”Invisible kid” i fräscha liveversioner.
Men Metallica litar på sina gamla meriter, med viss rätt, vilket säkert många fans som slutade köpa deras album efter det ”svarta albumet” är glada över.
