Allhelgonahelgen är vårt behov av tröst som störst; då inser vi vår dödlighet. Följaktligen har det blivit årets viktigaste musikhelg, eftersom musiken når djupare än ordet, vars verkan begränsas av konfessioner och språk.

Musiken tycks skapa sin särskilda trosbekännelse, bortom ­religiösa begrepp och estetiska normer. Även om det ibland är det slags musik, som musiksociologen Theodor Adorno dräpande definierat som ”ett pinsamt ståhej kring sakrosankta ting”. Exempelvis en liggande ton, en banal treklang, ett cluster som systematiskt byggts upp av överlagrade heltoner i en vanlig skala eller ett arketypiskt vyssjande – slitna stilmedel som rutinmässigt klassas som kitsch. Men som för finstämda sinnelag kan vara nycklar till själens innersta gömmor.

Till denna svårbedömda kategori hör Jan Sandströms i helgen ­uruppförda Rekviem, som ­beställdes förra året av Stockholms stifts kyrkosångsförbund med hänsyn till hobbymusiker och amatörkörer. I korthet: 99 procent Pärt och en procent Bach. Av förfädernas kontrapunktiska konstfärdigheter återstår blott något enstaka fugato. Inga tonmålningar, ljusa klanger även när texten talar om mörker. Mer av stilla andakt än brinnande bekännelser. Få kontraster med sjunde satsens hotande undergångsstämning som försynt undantag.

Till dels beror det på texten av Christine Falkenland. Blott tre av de traditionellt hållna sångtexterna anknyter till den latinska dödsmässan medan de övriga fem närmar sig högmässans liturgi: dess syndabekännelse, Kyrie, nattvardsbön, lovsägelse och Agnus Dei.

Hennes maning ”Låt dem få vila i din vida famn” lyfter Sandström så att den sångtekniskt mest svårhanterliga vokalen (”i”) bildar höjdpunkten i tenorsolistens stämma. Det löser inte ens Michael Weinius, som för övrigt inte kom riktigt till sin rätt vid lördagens uruppförande. Den vackraste satsen – ett vädjande och visartat Sanctus – fick mezzo­sopranen Karolina Blixt på sin lott.

Vad de sammanlagda körkrafterna förmådde i mer krävande stycken av Max Reger och Olivier Messiaen bevisade inledningsvis körledarna Pär Fridberg och ­Sonny Jansson, vars lugn och smittande entusiasm också kom Sandström-mässan till godo. För allt klingade ypperligt.