Hur låter det när hundratals utsvultna lägerfångar håller andan en frostig januaridag, inför ett musikaliskt mirakel? Vi som lyssnar till Oliver Messiaens Kvartett vid tidens ände denna aprilafton kan bara ana de dramatiska omständigheterna kring dess tillblivelse och uruppförande i lägret Stalag VIII A för nästan 70 år sen. Men vid invigningskonserten av Stockholms jubileumsfirande av tonsättaren gav fyra mästerliga musiker ett passionerat framförande som varvades med Monica Dominiques presentation av Messiaens egna tolkningar och bibeltexter.

Själv avvisade tonsättaren antydningar om att verkets titel, och det tillhörande citatet ur Uppenbarelseboken, skulle anspela på den ödesmättade tillkomsten. Ändå är dramat starkt närvarande när kvartetten samlar sig till den inledande Kristalliturgin, där fåglarna för första gången gör entré i hans musik – samma fåglar som hälsade varje morgons uppvaknande i lägret med sång.

Lågmält, vibratolöst manar de två stråkmusikerna i andra satsens Vocalise fram den bortdöende visionen av apokalypsens ängel, medan pianots ostinato klirrar som istappar. Den mjukt auktoritativa Karin Dornbusch gör den koltrastimiterande solosatsen Abîme des oiseaux till en andlig pendang till de två Lovprisningarna, så utdragen i tempot att den bitvis stannar upp helt och håller.

Kvartettens första Lovprisning, den som är tillägnad Jesu evighet, kan faktiskt uppfattas som ett avslut - men på Nybrokajen 11 blir just denna sats verkets dramatiska nav och trosförklaring, framförd med sötma och plågsam tyngd av de två franska musikerna, cellisten Nadine Pierre och pianisten Florent Boffard. Effekten av de fritt svävande fraserna skapar en känsla av andnöd hos lyssnaren – liknande fruktan för det gudomliga.

Desto mer dramatiska ter sig de två påföljande satserna – Ursinnets dans och Virrvarr av regnbågar – med musikerna skenande som Uppenbarelsebokens eldsprutande hästar rätt mot undergången, drivna av klarinettens klezmerdrillar och jazziga sidokommentarer.

Sista satsen, Lovprisning till Jesu odödlighet, växer sig i Tobias Ringborgs tolkning från näktergalens skygga vaggsång till en kärleksförklaring lika jublande som den Tristan-myt Messiaen omhuldade.