Årstas Folkets hus är minsann ingen utkant i Teaterstockholm. Operagruppen Kamraternas senaste uppsättning på den folkhemsmodernistiska förortsscenen ligger helt i linje med de teatertrender som är i svang på Stadsteatern eller Dramaten. Där har vi på senaste tiden kunnat se flera metaföreställningar som handlar om sig själva, varav Dramatenversionen av Paradisets barn som radioteater är ett av de färskaste exemplen.

Ett alldeles äkta radiokonstverk är däremot Gian Carlo Menottis Nuckan och skurken (The old maid and the thief), världens första radioopera. Den hade premiär våren 1939, och den 27-årige Menotti skrev som alltid texten själv. Världen stod på randen till ett krig och radioteater var fortfarande det nyaste nya.

På Årsta teater förs vi rakt in i en radiostudio, där väggarna täcks av turkosblåa, ljudabsorberande äggkartonger. I mitten öppnar sig fönstret till ett kontrollrum med mikrofoner och blinkande lampor. Det är snart dags för radioutsändning av Nuckan och skurken – fast en av huvudrollsinnehavarna har visst inte kommit längre än till hissen?

Menottis enaktsopera i 14 scener är ett behändigt, buffaliknande kammarspel med tre kvinnoroller och en man: den åldrade miss Todd, hennes jungfru Laetitia, den nyfikna grannen miss Pinkerton samt luffaren Bob. I denna opera är det mannen som är det åtrådda kärleksobjektet – den slitne luffaren kan knappt värja sig mot de omtumlade kvinnorna som övermannas av sina känslor.

Denna sympatiskt ovanliga könsordning speglar regissören Dan Turdén genom att ge den en metahistoria med mer traditionella förtecken, där regissören Dan, spelad av Dan Turdén själv, är raka motsatsen till den snälle luffaren. Han är en riktig mansgris och förolämpar alla kvinnor med plumpa yttranden som ”den här branschen behöver ungdom och kurvor”. Vi anar också rätt snart att den självupptagne regissören inte har någon större förståelse för det verk han sätter upp. ”Varför är det så jävla tråkig musik?” utbrister han, just när det klingar som allra vackrast.

Det blir en rolig, självironisk bild av det manliga geniets uppblåsthet och tillkortakommanden, och Turdén lyckas undvika alla fällor i den komplicerade teaterlek han byggt upp. Trots alla metaplan flyter föreställningen hela tiden smidigt och naturligt. Ramberättelsen blir en skojig kommentar samtidigt som hela operan finns kvar med allt sitt välljud – Puccini är inte långt borta.

Det enda som saknas är Menottis vackra orkestersats, som Martin Virin ensam vid flygeln gör sitt yttersta för att återskapa, med elegant och hörvärt resultat. Blåsarna är borta, men ljudeffekterna som Menotti skrivit in i partituret finns kvar, även om den hoande ugglan låter sorgligt hes.

Sångarna är alla utmärkta. Therese Badman Stenius i svart ballongkjol gör en pregnant, välljudande miss Todd, där inte en stavelse går förlorad, och Sara Widéns klara sopran skiner i Laetitias aria. Caroline Christensen gör en fin figur av pimpinetta miss Pinkerton, och Linus Flogell kramar ur all komik ur den åtrådde luffaren. Som prasslande radioproducent är Monica Almqvist-Lovén en obetalbar assistent till den underbart uppblåste regissören Dan.