I foajén står Djurens rätt och kampanjen Köttfri måndag inbjudna av kvällens huvudgäst: Paul McCartney, en av världens mest kända vegetarianer och så berömd för sitt engagemang att djurrättsorganisationen PETA tryckt ett frimärke med hans porträtt. Men det är framför allt inte för hans vegetariska kokbok, som finns till försäljning på plats, som Globen fyllts till sista plaststol. Den snart 70-årige popikonen behöver givetvis ingen musikalisk presentation. Inte heller behöver han kämpa för att mötas av publikens stående ovationer – de hundåren gjorde han för ett antal decennier sedan. Den här kvällen handlar istället om att gemensamt skörda frukterna av Sir Maccas femtioåriga karriär.

Paul McCartney och bandet öppnar med Magical Mystery Tour - det finns ingen anledning att inte gå direkt rakt på sak när en så avgörande del av pophistorien ska passas in på en kväll. Iförd blå kostym, rosa skjorta och hängslen har den nygifte McCartney dock hela tiden gått vidare i livet. Han verkar inte vara lagd för nostalgi. Det som han berättar är inte förpackade anekdoter – det är minnen från ett liv som råkade innehålla en god vän som hette John. Paul McCartney må beta av sin historia men han befinner sig i nuet.

Den nordbrittiska dialekten dyker fortfarande upp i textraderna när han går igenom låtarna han en gång i tiden skrev för The Beatles och Wings. Uppbackad av fyra musiker ger han dem en rättfram inramning. Det är Paul McCartney precis som man tänker sig att Paul McCartney ska låta. Musiken skapas av gitarrer, bas, piano och trummor – det är inga omstöpningar eller nya kostymer. Men nog måste man också låta den man som en gång var med och uppfann det popmusikaliska hjulet slippa uppfinna det en gång till.

Det är en lika trivsam som mastig kväll i McCartneys fotspår. Affärsmannen i honom vill både ta betalt för biljetten och ge valuta för pengarna. Ob-La-Di, Ob-La-Da, Hey Jude, Back in the USSR, Paperback Writer. Live and let die, Let it be, Eleanor Rigby och Mrs Vanderbilt: Paul McCartney vet sitt värde i rockhistorien och verkar ännu inte uttråkad av sig själv. Faktum är att McCartney är i en mästerlig form. Varken hans stämband eller kropp verkar tagen av timmarna som passerar. Efter mer än 160 minuter, när det är tid för den andra omgången av extranummer, joggar Paul McCartney upp på scen. Han vill spela rock och sparkar igång Helter Skelter. Ingenting verkar kunna trötta ut honom. Om inte Paul McCartneys högenergiska uppenbarelse är ett argument för vegetarisk kost vet jag inte vad som är.