Få stockholmare kan väl ha undgått Folkoperans annonser, där en uppblåsbar docka formar sin runda mun till ett O – O som i opera. Den som hade hoppats på en upphetsande sexshow blir möjligen hemligt besviken på Julius Caesar – moderna uppsättningar innehåller ofta betydligt mycket mer erotik än denna, trots några bara skinkor och bröst.

Men gränsöverskridande är det! Hela föreställningen är som en enda stor illustration till SvD:s språkspalt i måndags, där Anna-Malin Karlsson diskuterade det eventuella behovet av ett könsneutralt pronomen. En del vill ju använda hen för att undvika orden han och hon: här kan hen verkligen behövas.

Det är svårt att undgå en jämförelse med Susanne Ostens queerfeministiska Glada änkan på samma scen häromåret, som till stora delar var upplagd som en föreläsning. Men här är allt lustfylld lek, och för den katalansk-schweiziske regissören Cisco Aznar verkar en queer attityd till livet och konsten vara lika naturlig som luft eller vatten.

Plötsligt är det fullständigt självklart att en barockopera ska likna en nattklubb i Barcelona. Här är det artificiella norm och alla könsgränser är upphävda. Groteskt, burleskt, surrealistiskt, men ändå ganska oskuldsfullt: en Barocky horror picture show.

Aznar arbetar både teatralt och filmiskt. Ett stort egyptiskt öga i fonden blir en projektionsduk med drömska bilder från en annan värld, där unga, brasilianska pojkar nästan svävar iklädda vita fotbollsbyxor och änglavingar.

I en sorts ramberättelse ser Kleopatra, klädd som Rita Hayworths Gilda, tillbaka på sitt liv och sitt möte med Julius Caesar. Det pågår en maktkamp i Egypten mellan Kleopatra och hennes bror Ptolemaios. Generalen Akillas har huggit huvudet av Pompejus men förälskar sig i dennes änka Cornelia, medan hennes son Sextus vill hämnas faderns död. En slaktad tupp, vars blodiga huvud trillar ned i ett ämbar, blir en av många symboliska kommentarer i det filmiska ögat.

Föreställningen är ganska hårt nedstruken, ett par sångroller är försvunna och ett stort antal minuter musik. Sångarna är dubblerade och kompletterade med dansare, ofta iklädda stringtrosor och röda högklackade skor. Under manteln är Julius Caesar klädd i fotbollslaget Barças röda och blåa ränder.

Händel var tvungen att tänka kommersiellt och skrev massor av operor för sitt eget kompani i London. Varje föreställning var en show, med omsusade stjärnor. Något av den känslan vill väl Aznar återskapa. Hans Julius Caesar är perfekt för alla som har lätt att nicka till på en barockoperaföreställning.

Om inte sångarna och musiken håller måttet hjälper dock inga knep eller effekter från regissörens sida. Men Folkoperan har samlat ett väl fungerande lag, på enastående hög, jämn nivå, som dessutom lyckas förena ett fint barockidiom med ett nutida utspel. Orkestern bär visserligen peruker men är i övrigt modern och spelar barockmusik med schvung, helt utan torrhet. Men det är inget för purister.

Då och då stillnar föreställningen kring de viktigaste numren, ofta lamentationer, i denna queerkabaré som innehåller så mycket vacker musik. Maria Sanners Caesar med mjuk pondus, Tove Dahlbergs underbart inkännande Kleopatra, Karolina Blixts Cornelia med kraftfull stämma och starkt uttryck – alla bidrar till en föreställning som gör publiken matt av intryck och musikalisk lycka.