–Vad skulle du göra om du fick tillbaka alla pengar som du har lagt på cigarrer?
Frågan från den ena Gahlingubben riktas till den andre, som svarar: Köpa cigarrer!
Sigmund Freud var likadan; han puffade tappert på tills cancern tog honom. I den värld, som tar form kring hans ställföreträdare på Boulevardteatern, är cigarren både början och slutet på en bildningsresa från stimulantia till fallossymbol.
En halv hyllmeter hårdkokt Freud-litteratur sammankramad till två timmars lättsmält pedagogisk underhållning – det gör man nog inte om ens i Yale eller Harvard. Och den fiffigt versifierade tråd av historiska fakta och busiga infall, som under tiden viras omkring publiken tills den sitter ohjälpligt fast, har dessutom en och samma upphovsman. Hatten av för Malmötonsättaren Jan-Erik Sääf som gjort såväl musiken som texten till denna hans tionde musikal. Likaså för Andreas Boonstra vars regi inte syns, bara märks.
Det fina med musiken är att den är så anspråkslös – litet vals, litet tango, en nypa John Kander men massor av teater, vars tidsfärg förvaltas väl av husbandet Die Freuden.
Den konstnärlige ledaren för Stockholms musikteaterensemble, Jonas S Nerbe, spelar Freud, som ibland lägger sig själv på sin legendariska divan – den fick sin särskilda applåd av lördagens hänförda premiärpublik – och gräver i sitt eget liv. Rösten är inte stor eller påfallande klangskön men passar perfekt för ändamålet att förhäxa en publik.
Scenografen Åsa Berglund Cowborns enkla scenbild består bland annat av människor som bara finns i två dimensioner, antingen som klädesplagg hängande på en galge eller som utsågade bilder av ansikten. Nerbe lyckas på ett häpnadsväckande sätt ge dem karaktär och volym.
När föreställningen slutar, är han omgiven av döda gestalter som fått liv: hans far, mor och svägerska, kolleger och elever och referenser ur antikens myter och historia. Och inte minst Irma, den obotliga hysterikan som var hans patient och bästa universitet.
Skildringen av kampen mellan Freuds motstridiga viljor i form av ett gladiatorspel är minst lika upphetsande som fotboll i radio när Lasse Granqvist sitter vid mikrofonen. Och nog är det ett koreografiskt mästarprov att visa hur det liderliga egot låter det förmanande överjaget bokstavligen slå knut på sig själv.
Sigmund Freud var ju ett barn av sin rationella tid. Men så jude han var tycks han aldrig ha läst Talmud, för då hade han kanske anat att undermedvetandet inte är en brunn att stirra ned i, utan två. Detta är ju inte konstigare än att vår högra hjärnhalva svarar för känslorna medan förnuftet bor i den vänstra halvan. Att tillvaron är ambivalent får man leva med.
I gengäld har Freud lärt oss leva med psykoanalysen, Oidipuskomplexet, de latenta drömtankarna, den infantila sexualiteten, könsbegäret, de arkaiska kvarlevorna av urmänniskan och mycket annat, som faktiskt också är inkluderat i biljettpriset.
