Väskor, ryggsäckar, pappersmuggar, anteckningsblock och vattenflaskor ligger slängda i ett virrvarr på stolsitsarna. Det skulle kunna vara en skolsal där det ringt ut till rast och alla ungar är på väg ut för att leka, men verkligheten är en repetition på Värmlandsoperan i Karlstad.
På Lilla scenen i ett före detta spinneri längs Klarälven halvligger regissören Wilhelm Carlsson på en sluttande vridplatta av trä. I sin tillfälliga roll som Siegfried ger han scenanvisningar till Brünnhilde, den mest mytomspunna av de valkyrior som varit med och gjort Nibelungens ring till musikdramatikens kanske mest omtalade verk.
”Ruhe, ruhe du Gott!”, liksom vaggar Brünnhilde fram i AnnLouice Lögdlunds gestalt innan hon ska kasta sig in i flammorna i slutscenerna av Ragnarök, Ringens fjärde och avslutande del där gudarna går under, allting brinner upp och Rhen svämmar över. Men känslorna är fortfarande under kontroll så här två månader före premiären av vad som kan bli årets riktigt stora operahändelse: Nibelungens ring av Richard Wagner på Värmlandsoperan.
Någon timme tidigare har marknadsche- fen Pernilla Eduard hämtat upp Wilhelm Carlsson utanför hans lilla lägenhet nära tågstationen. Karlstads unga bostadssökande kanske får ett horn i sidan till Värmlandsoperan, men faktum är att teatern hyr ett helt gäng av små lägenheter i centrala stan.
Så har man också byggt upp sitt rykte som musikdramatisk metropol bland annat genom att värva artister och scenkonstnärer långt utanför länsgränsen. Ivonne Fuchs som gör Fricka kom direkt från La Scala i Milano, Pär Lindskog som sjunger Siegfried bor till vardags i Berlin. Och Wilhelm Carlsson har varit här ända sedan i november. Faktum är att 20 av 23 sångare är hämtade utifrån.
Nu väntar man bara på att få flytta in i den nyrenoverade Karlstads teater inför premiären den 18 april.
–Vi har ett väldigt tajt repetitionsschema med knappt tre veckor för varje opera, sedan kommer orkestern in. Samtidigt går det inte att ha så mycket mer tid eftersom det gäller att behålla pulsen, säger Wilhelm Carlsson.
Det har också rent konkret fått färga av sig på hans uppsättning. Wilhelm Carlsson tvingas att bli mer ”pang på rödbetan”, vilket passar hans läsning av Nibelungens ring.
–Ringen är det största mästerverket inom operan – och det längsta och mesta. Det finns så många olika skikt: politiska, mänskliga, mytiska. Men jag har tagit fasta på Wagners djupa kritik av det som är människans begär: att berika sig, sluta oheliga allianser och åsidosätta kärlek och band till sina medmänniskor. Allt för att nå sina syften att bli rik, få makt, härska och kontrollera.
Mot allt detta ställer Wagner kärlek och empati. Wilhelm Carlsson vet ingen annan tonsättare som gör det lika starkt, och av de romantiska italienarna väger kärleken till och med hos en Verdi bara gram jämfört med Wagner.
–Ondskan finns i begäret att berika sig. Och begäret efter guldet dyker upp överallt. Men det som gör gestalterna fria från begär är kärleken. Det är ultimativt. Du kan dö för den.
Brünnhilde, guden Wotans dotter, är en ofantlig person, tycker Wilhelm Carlsson. Och även om Ringen utspelar sig i männens värld, är det kvinnorna som är befriare och pekar på den rätta vägen. Som när Brünnhilde vänder sig mot Wotan när han sviker sina innersta känslor.
–Det finns ett enormt sug och stark kraft i Ringen som jag kände redan första gången jag såg den. Det var i Bayreuth 1975 och jag hade fruktansvärt tråkigt, men så plötsligt i slutet av Siegfried tände det till. Jag fick en känsla av att det där skulle jag vilja göra, men jag var bara 22 år då och höll det borta.
Vad fick dig så fascinerad?
–Sångerskan Gwyneth Jones, som spelade Brünnhilde. Det var något så rörande och sårbart med henne när hon väcktes av Siegfried på klippan. Trots all storhet och tematik var det plötsligt en människa som talade. Det är så jag har tittat på Ringen, genom att få tag i de här personerna.
Det är nu Karlstad kommer in i handlingen. För det är hos Värmlandsoperan som Wilhelm Carlsson har blivit en självlärd Wagnertolkare. Här satte han upp sin första opera för 15 år sedan, Den flygande holländaren. När man sedan gjorde Valkyrian tre år senare uppstod en samklang mellan stadens lilla teater och Wagner. Så ser också Wilhelm Carlsson Ringen i mycket som ett kammarspel.
–På Stora scenen sitter man väldigt nära sångarna. Vad som är motsägelsefullt är att Wagner är något verkligt stort och mäktigt i orkestersatsen, men vi vinner i intimitet och närhet och kan möta Wagners mänskligare sida.
Wilhelm Carlsson menar att det är energin, sammanhållningen och inte minst publiken som är vinnare när Wagner görs för en mindre scen.
–Publiken får det stora paketet på en gång. Det här är ju färskvara och det fantastiska är att man kan vara här i en vecka och bara gå in i Ringen.
Just där måste man fråga sig hur Värmlandsoperan, som den kanske enda scenen utanför Wagners eget Bayreuth, vågar lita på att fylla salongerna under samtliga 20 föreställningar. För om det nu inte vimlar av wagnerianer i Värmland, räcker de inresta verkligen till?
Trakten är klassisk svensk dansbandsmark med Sven–Ingvars Karlstatösera och Vikingarnas Kramgoa låtar på repertoaren. Men framför allt konkurrerar scenkonsten i Värmland med sport: hockey, rally, trav, menar Värmlandsoperans marknadschef Pernilla Eduard.
–Vi jobbar för att värmlänningarna ska vara stolta över att det finns en professionell opera och musikinstitution. Många sätter sig på bussresor till Stockholm för att titta på Mamma mia. Men när vi väl tar folk i hampan och lyckas få dem att se våra produktioner blir de flesta överraskade. Mitt mål är att folk ska drabbas, utan att de måste förstå allt. Den här världen ska bara ska skölja över dem, hoppas hon.
För Wilhelm Carlsson är satsningen på Nibelungens Ring i Karlstad ett på alla sätt modigt och fantastiskt beslut.
–Värmlandsoperan har jobbat enormt hårt för att få ihop pengar, för det kostar naturligtvis mycket. Men man tar från flera års budgetar, så det finns en uppoffring för att kunna göra Ringen. Om fler teatrar skulle våga vara så här modiga skulle vi ha ett helt annat kulturklimat. För vad man gör är att inte snegla på andra utan att ha en vision om verksamheten, säger han.
För att kunna ge rätt riktning från första stund jobbade regissören tidigt i produktionen nära ljussättaren Torkel Blomqvist, kostymdesignern Ann–Mari Anttila och scenografen Peter Lundquist. Den senare möter vi i ett teaterhus täckt av fint damm och byggställningar.
Det är kommunen som står för fiolerna vid denna renovering av huset som byggdes under 1890–talet och har samma upphovsman som Stockholmsoperan, Sveriges store teaterarkitekt Axel Johan Anderberg. Själva salongen till Karlstads teater är orörd, men bakom och under det 14 meter höga scentaket råder febril aktivitet. Här blir det ett sprillans nytt scenmaskineri och nytt golv. Mitt i det där maskineriet sitter nu en mekaniker som annars jobbar med traktorer och försöker få vridscenen att åka framåt, samtidigt som den ska kunna snurra runt och höja sig.
Peter Lundquist hävdar att han närmade sig Ringen med skräckblandad förtjusning.
–Jag kände till orkesterförspelen sedan tidigare. Men den enorma textmassan tyckte jag var svår att komma in i. Nu när jag har fått grepp om berättelsen handlar det om att hitta den stora formen och den lilla i varje enskild del, säger han medan montören i bakgrunden plötsligt får liv i vridscenen.
Ombyggnaden gör det möjligt att använda tekniken på nytt sätt där man försöker integrera projektioner och ljus. Det är första gången scenograf och regissör arbetar ihop, men Peter Lundquist tror att Wilhelm Carlsson vände sig till honom eftersom han var ganska säker på att scenografen inte skulle placera guden Wotan i en rulltrappa.
–Vi var tidigt överens om att skapa en sorts teatertid. En värld i utveckling där den avslutande Ragnarök börjar närma sig obestämd modern tid. Men i övrigt är det ett försök att inte vara konceptuell. Det kan bli spännande i det här lilla formatet, tror Peter Lundquist.
I det gamla spinneriet har Värmlandsoperan också sina ateljéer. På kostymavdelningen med strålande utsikt över Klarälven doftar det av läder från Wotans vita skinnkostym draperad med eldflammor. På perukavdelningen ståtar Brünnhildes långhåriga punkfrisyr à la Elfriede Jelinek som ska gå i ton och stil med valkyriornas hjälmliknande pagefrisyrer. En motivlackerare har hjälpt till med de tatueringar som blir allt fler och maffigare ju mer Mime och hans bror Alberich dras in mot Ringens förbannelse.
Därinne i verkstan hänger en valkyria i vajrar och prövar sina svarta vingar. Hon fastnar först, men vaggar snart fritt.
–Det är första gången jag lyfter med vingarna. Det är ju sådana här utmaningar som gör yrket roligt, skrattar Anne Bolstad som gör rollen som hämndgudinnan Gerhilde.
Hon tillhör Värmlandsoperans fast anställda sångare. En annan är AnnLouice Lögdlund i rollen som Brünnhilde. Det är världsklass på henne, fast hon vet inte om det själv, viskade Wilhelm Carlsson innan han gick in till repetition med henne tidigare under dagen.
–Det gick bra från början men nu börjar jag ligga vaken om nätterna och fundera. Det är mycket känslosök, att förstå texten. Men för mig är det skönt att få chansen att göra Ringen här i Karlstad där jag känner mig trygg, säger AnnLouice Lögdlund i lunchpausen.
Vad innebär det att göra Wagner på en mindre scen?
–Det vet vi inte förrän vi har kommit in på teatern, men jag tror att det kan bli väldigt starkt – samtidigt som vi får chans att sjunga lyriskt. Jag vill själv alltid sitta längst fram när jag går på konsert. Jag vill se ögon, säger hon lite blygt.
Producenten Camilla Nordström sitter i ett pussel av papper på sitt kontor. Sångarnas agenter och operahusen ringer ständigt från hela världen och bokar om och av. Men det stora orosmomentet just nu är att byggfirman måste hinna bli klar på Stora scenen om några veckor, så att orkestern kan flytta in och börja repetera tillsammans med sångarna.
–Det här är det största projekt vi har gjort på Värmlandsoperan, så alla biljetter måste sälja slut. Men vårt folk har inte kunnat gå in och bygga scenografin ännu, säger hon.
Må gudarna vara med dem.
