Teater innebär levande möten mellan människor och i det ligger en stor del av dess gåshudsframkallande egenart. Uppsättningen av Rut och Ragnar på Nya Studion blir ett möte mellan två folkkära skådespelare och en fullsatt salong, med berättelsen om människans överläggning med sig själv i centrum.

Min uppmärksamhet vandrar mellan person, skådespelare och roll i förnimmelsen av Gerd Hegnells och Sven Wollters agerande. I skarvarna lyser två skådespelarliv och en kavalkad av roller igenom.

Det är två mästare med drygt ett halvt sekels erfarenhet som agerar, utifrån de förutsättningar som deras ålder nu ger. Det färgar upplevelsen av rollfigurerna och skilsmässotematiken.

Ironin är särprägeln i Kristina Lugns märkvärdiga poetiska dramatik, där språkets yta leder till bråddjup. Rut och Ragnar handlar på ett plan om paret som efter ett långt äktenskap ska skiljas, på ett annat om den oundvikliga skilsmässan från livet självt. De drastiska krockarna mellan det triviala och det upphöjda störtar oss ned i det existentiella.

Samtidigt producerar de oväntande ordvändningarna en absurd komik. På scenen träter rollfigurerna med igenkännbara klichéer ur äktenskapets och skilsmässans vardagliga vokabulär. I dem ser vi barnet, människan mitt i livet och den gamla på en gång. De talar om sin lyckliga skilsmässa men med en blinkning till ”I väntan på Godot ”får Ragnar kämpa med de skor han ska ha på sig när han lämnar Rut.

I Clive Leavers scenografi markerar möbler, lådor och prylar ett hem i uppbrott och drar uppsättningen mot realism. Ljuset mellan metallbjälkar som sänks ned från taket, betonar dialogens existentiella dimension.

Carl Otto Evers tar väl vara på åldrandet i sin regi, ja till och med poängterar det, till exempel med den skinnpuff som Hegnell och Wollter använder för att gå ned på knä när Rut och Ragnar ger sina skilsmässolöften. Döden ligger på lut i replikerna medan skådespeleriet ofta blir komiskt utan svärta. Det får drag av privatteaterfars, varvat med några nedtonade partier där förtvivlan och allvar dominerar. Det är i de sistnämnda sekvenserna som samspelet blir riktigt tätt.

Inledningsvis finns en tendens till att replikerna levereras stillastående och med drag av utantilläxa men successivt, i och med att rörelsemönstret blir mer varierat och rekvisita och kostym i högre grad används i agerandet, kommer gestaltandet igång och föreställningen hittar sin rytm.

Hur som helst, trots smågnissel kan det inte bli annat än bra med en text av Lugn, två älskade skådespelare och en regi som integrerar scenografi, ljus och musik väl i kompositionen.