”Jag skall inte prata så mycket, det är inte min starka sida”, säger Lelo Nika, något motvilligt, i kvällens enda mellansnack. Den tvåfaldige dragspelsvärldsmästaren talar desto mera otvunget genom sitt instrument under en konsert som är ett nästan oavbrutet trepartssamtal med medmusikerna.
Lelo Nika är romsk serb, men har tillbringat nästan hela livet i Danmark och Skåne. Han har också rottrådar till rumänsk musik. Det blandade ursprunget och den geografiska distansen gör Lelo Nikas musik tämligen fri i relation till de folkliga traditioner han tar avstamp i.
Han komponerar själv i traditionella stilar, men har också samarbetat med jazzmusikerna Joe Zawinul och Randy Brecker och spelat in låtar som är ren fusion. Ikväll spelar han i extremt tajt samspel med musikerna från senaste plattan Intuition: Thommy Andersson (kontrabas) och romske rumänen George Mihalache (hackbräde).
Lelo Nikas tystlåtenhet gör att vi får ett omtumlande, kompakt sjok musik serverat, helt utan titlar, bakgrund eller personliga historier. Men snart inser man att all information skulle vara överflödig; det är inte vad de spelar som är väsentligt, utan hur. Lelo Nika är en virtuost flyhänt instrumentalist som knattrar toner som en kulspruta, utan att konserten reduceras till ett musikaliskt sprinterlopp. Lelo Nika är i full kontroll över sitt uttryck och varierar spelet oavbrutet, från aggressiv attack till känslosamt gråtande.
Hela tiden finns en koncentrerad kommunikation musikerna emellan, små tecken när musiken ska kränga till, byta låt, byta tempo, byta rytmmönster. Låtar staplas på varandra i långa sviter där instrumenten turas om att vara ledande och de tvära kasten är många. Olika balkanska låttyper rinner förbi, jag gissar att till exempel hora, čoček och kolo ryms i trions musik vid sidan om mer glesa doina-passager och fritt sökande solon.
Ju längre tiden går, desto mer uppsluppen blir stämningen. Lelo ler och leker med musikerna, testar följsamheten, tänjer musikens konturer.
Till extranumret, den serbiska melodin Lärkan i våldsamt tempo, tömmer han hela effektarsenalen ur garderoben, är snudd på rent våldsam mot dragspelet, och lämnar både musiker och publik yra och andfådda.
