Det är en kväll mitt i veckan och Joe Labero trollar fram duvor på löpande band. En fågel dyker upp ur handen, en annan har hållit sig gömd i en Metro-tidning och en tredje har trollats fram ur ett ljus som i sin tur förvandlats från en av Laberos svarta scarves. Burkig hårdrocksmusik dånar i bakgrunden och en rödklädd sångerska skrider fram över scen medan hon sjunger högtidligt. Det är en trolleriporrig stämning.

I programmet till showen berättar Joe Labero om sina ambitioner att förena magi med uråldrig mystik och att han hämtat influenser från spartanska munkkloster i Tibet. Hans medhjälpare bär munkkåpor och den medeltida atmosfären ligger tjock i lokalen. Det är som att vara på firmafest med Fångarna på Fortet.

Korttrick, ordvitsar och dvärg­skämt varvas med bord som svävar, kvinnor som svävar och så Joe som trollar fram och bort sig själv. Däremellan är det högläsning ur en dammig bok där Labero pratar om Tibet och en plats som heter något i stil med Tabika. Det är en sömnig och oklar passage, ett erotikfilmsdramaturgiskt sätt att kvotera in en story för sakens egen skull.

Klassiska trolleritrick avlöser varandra men efter två timmar är det svårt att lockas av ännu ett nummer med vinnande utgång. Alla vet ju att han kommer att hitta det där kortet i kortleken och att luftakrobaten som han låser in i lådan kommer att vara borta när han drar undan skynket. Det hade varit så mycket mer intressant att veta hur han gjorde för att hitta kortet. Och hur kvinnan i lådan försvann.

Det hela hade kunnat bli fascinerande om Labero ­någon gång velat avslöja något av sina trick. Som det är nu blir det som att höra en gåta i två timmar utan att någonsin få höra svaret. Är anledningen till att Joe Labero inte trollar fram några vita kaniner att de sprattlar mer i rockärmen?