Konsert, operaföreställning eller videoverk med musik? Peter Sellars, Bill Violas och Esa-Pekka Salonens halvsceniska version av ”Tristan och Isolde” från 2005 är ett allkonstverk helt i Wagners anda, där orkestern kommer i fokus. Det är en ren njutning att se Salonen leda Finlands radios symfoniorkester i en fem timmar lång meditation, där det ena crescendot efter det andra rullar i mäktiga vågor och träblåsarna glittrar.

Musikens dröjande, utdragna linjer speglas i filmdukens långsamma vattenrörelser. Projektioner är ymnigt förekommande på dagens operascener, men Bill Viola ägnar sig inte åt dekorativa scenografidetaljer utan skapar fördjupande kommentarer till det dramatiska skeendet. Texten och musiken får ytterligare en dimension i hans kristallklara bilder.

Bäst fungerar det i första akten, där Tristans och Isoldes möte beskrivs som rening genom vatten. Filmskådespelare dubblerar kärleksparet. Först ser vi dem bara som två små prickar, som närmar sig, växer, kliver ur bildens ramar och till slut klär av sig plagg efter plagg. När Tristan och Isolde tömmer sin kärleksdryck bryter de genom en vattenyta, blekt belysta underifrån.

Det är makalöst vackert, även om Viola ibland kommer farligt nära reklamens bildvärld, där människor regelmässigt rör sig i slowmotion bland glittrande vattendroppar. Det finns ögonblick när han närmar sig banalitetens strandkant fast han hela tiden navigerar över så stora, existensiella djup.

Kärleksparet präglas i denna föreställning av en sorts opersonlighet, vilket är både en svaghet och en styrka. I andra aktens långa kärleksduett är Tristan och Isolde fysiskt åtskilda; när de till slut tar varandras hand blir det en händelse av oerhörd laddning.

Det starkaste erotiska uttrycket finns faktiskt hos den övergivne kung Marke. Matti Salminens makalösa porträtt av honom tillför ett element av psykologisk realism som annars är frånvarande i föreställningen. Den förtvivlade Markes svartsjuka är avgrundsdjup. Han rör vid Tristan, omfamnar honom, gråter hejdlöst – det är starkt gripande.

Ben Heppner har länge betraktats som världens mest framstående Tristan, men riktigt berörd blir man kanske inte av hans rutinerade framförande, där ett par skrovligheter snarast gör honom mer mänsklig. Violeta Urmana matchar honom fint med en skimrande mjuk och varm stämma. Michele de Youngs fantastiska Brangäne håller vakt under taket och Waltteri Torikkas effektive Melot har en skarpslipad handflata som vapen – en av alla intelligenta detaljer i denna märkvärdiga musikföreställning.