Betyg: 5 av 6
Det brukar pratas om den svåra andra skivan, om den prestationsångest som kan uppstå när artister ska producera en uppföljare till en (hyllad) debut. Markus Krunegård gick runt problemet genom att släppa både en andra och en tredje skiva på samma dag: vilken som var vilken av dem var lite oklart. Ett år efter att debutalbumet Markusevangeliet rosats sönder och samman kom den 14 oktober skivorna Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund.
För att dra det hela till sin absoluta spets låter Krunegård höstens enda spelningar bli två kvällar på Södra teatern, en kväll för vardera skivan. På måndagen uppfördes Prinsen av Peking i sin helhet. Kvällen därpå presenterades Lev som en gris... på samma sätt. Inga extranummer, inga gamla hitar, bara albumen rätt upp och ner i den låtordning som de presenteras både på skivorna och i de hemmagjorda programbladen.
Det är två akter av en föreställning som äger rum och där måndagskvällen får bli den mer uppsluppna. Mauro Scocco dyker upp som gäst i Hela livet var ett disco, Shout Out Louds Adam Olenius agerar duettpartner i Kär i en borderline och Those Dancing Days kombinerar punkkör med popdans i Trelleborg-Travemünde-Världen.
På måndagen står både ett glas vitt vin och en energidryck på förstärkaren, kvällen därpå finns bara ett vinglas där. Trots att det inte är lika mycket av ett dansparty på tisdagkvällen är energin oförändrad. Återigen prick på slaget åtta hissas ridån upp och precis som kvällen innan singlar det röda blomblad från taket. I övrigt är det som om persiennerna dragits ner och det som händer är det som sker när den första, mer utåtriktade, skivan gått hem. Strålkastarna målar medlemmarna som kolsvarta silhuetter och Krunegårds Laakso-kollega Lars Skoglund gästförstärker den mer vrånga bilden med slagverk.
Med de givna förutsättningarna uppkommer ingen rastlös väntan på att få höra gamla favoriter, istället finns tid att hitta nya guldkorn och låta all uppmärksamhet följa efter Krunegård när han ger sig iväg i sina oftast så lysande låttexter. Han läser i programmet, indieknixar med benen och slår ut med armarna.
Under de sista låtarna kan den unga fanklubben längst fram inte längre lägga band på sig, efter godkännande från huvudpersonen ställer de sig upp och dansar i raderna. De senaste årens störtvåg av spelningar har gjort det till hög tid att justera konsertformatet och Markus Krunegård gör det utmärkt på sitt sätt. Dessutom visar han att albumformatet är betydligt mer levande än sitt rykte.
