Bernard-Marie Koltés dog av aids 1989, bara 41 år gammal. Han skrev pjäser som blandar en sparsmakad och lyrisk absurdism med postkoloniala skildringar, laddade med homosexuellt utanförskap. Allt överfört till en mycket fransk, retorisk och symbolisk, språkvärld.
Teater Giljotin spelar nu Negerns och hundarnas kamp som för att åter aktualisera Koltés unika författarskap. Stycket beskriver händelser vid en byggarbetsplats någonstans på Afrikas västkust. En förman har skjutit en svart anställd och kastat kroppen bland ton av avlopp, omöjligt att finna. Nu kommer en släkting för att kräva liket tillbaka.
Byggarbetsplatsen blir spelplats för fyra olika överlevnadsstrategier som krockar brutalt med varandra. Chefen Horn är en idealist som längtar efter kärlek, ett slags regissör som försöker hålla jämvikt mellan företaget och den afrikanska kulturen. Han är, symboliskt nog, kastrerad efter en olycka. Han hoppas att pengar ska lösa alla problem och konflikter – och köpa honom kärlek.
Förmannen Cal är fullblodsrasist och laddad av raseri. Skeendet innehåller också en vit, psykotisk kvinna som Horn tagit med från Paris. Hon använder sin kropp som kontaktyta mot världen och längtar efter att uppfyllas. Särskilt när hon möter afrikanen Alboury som envist väntar på en kropp att begrava.
Skådespelaren Sunil Munshi gör regidebut med denna text med alla dess betydelselager och möjligheter. Scengolvet består av plåt, rummet är fyllt av dimma. Ljuskäglor skär genom den som knivar och skapar suggestiva stämningar. Just ljussättningen är mycket väl utförd – och uppsättningen också, som helhet. Tolkningen är visuellt och grabbigt bullrig, den svävar dock obeslutsamt mellan realism och symbolism vilket gör att den poetiska dimensionen delvis förloras.
Claes Ljungmark liknar en missmodig patriark där han sitter på scenen och lägger ut texten om den ideala staten utan nationalitet, världen fri att exploatera. Det är stort spelat, med resonans för valörer men rollen – liksom de andra – blir ändå något av en abstraktion. Också Niklas Engdahl som det fascistoida elementet Cal saknar kontaktyta med en påtaglig verklighet. Vilket också gäller Malin Morgan som kvinnan som här enbart blir ett offer – för sina drömmar, sin sjukdom och männen. Migel Gatsinzi spelar Alboury iförd infödingsdräkt vilket möjligen är ett misstag eftersom det gör utanförskapet nästan exotiskt.
Munshi betonar våldet, aggressionerna, oförmågan att mötas. Uppsättningen är bildmässig, rå och suggestiv – en mardrömsresa till mörkret inom oss alla. En prestation trots allt.
