Riktiga rockkonserter kräver vrålande publik. En sådan har man nu på Stadsteatern, där rockmusikalen Hedwig and the angry inch försöker placera svensk institutionsteater bland utkanternas off-Broadway. Styckets upphovsman John Cameron Mitchell är på många sätt en off-person. Häromåret prisades han i Cannes för filmen Shortbus, som avväpnande penetrerar olika sidor av mänsklig sexualitet.

Och visst finns en hel del att vråla åt i Farnaz Arbabis fantasifulla uppsättning. Framför allt Hedwig själv: Johannes Bah Kuhnke gör ett imponerande maratonlopp på höga klackar. Han behärskar scenen från första minuten, värdig, vädjande, uttrycksfull, grotesk och allvarlig. Trots intensiv flirt med publiken finns inget spekulativt över hans framställning. Man blir imponerad och rörd men också aningen mätt.

För det här är ingen teaterföreställning utan en två timmar lång konsert med mycket mellansnack eller en jättemonolog avbruten av sånger. Den ursprungliga musikalversionen växte fram på en dragklubb i New York och hade premiär 1998 med Mitchell själv i titelrollen. 2001 förvandlade han den till en film, och den byggs upp av minnen och tillbakablickar. Men musikalen saknar dramatiska situationer och möten mellan människor. De olika händelserna i Hedwigs liv gestaltas inte på scenen utan återberättas av henne själv. Det talas mycket om kärlek, men var är den?

Hedwig, född Hans, skulle kunna karakteriseras med uttrycket transperson, om det inte lät så könlöst och tråkigt. Men han/hon är snarare flerkönad än könlös. Berättelsen om henne/honom börjar i DDR, där Hedwig växer upp i en stad som är delad i två halvor. Hedwig identifierar sig med Berlinmuren och sjunger trotsigt ”Försök att krossa mig!”.

Hon längtar efter sammanhang, och hennes berättelse är mättad av referenser till urkällor som Platon, Bibeln och bröderna Grimm. En utgångspunkt är Platons kända beskrivning i Symposion om hur människorna består av halvklot som en gång suttit ihop med en annan halva av samma eller motsatt kön. En vindmaskin och blixtrande ljuseffekter får illustrera hur gudarna sliter itu halvorna från varandra och dömer dem till evig längtan.

Texten promenerar vidare bland myterna ända till Adam och Eva, kvinnan som blev till ur mannens revben. Hedwig skapar sin egen man som sedan sviker henne, rockstjärnan Tommy Gnosis, döpt efter kunskapens äpple. Men Eva upphör aldrig att vilja tillbaka till Adams kropp.

Som tysk pojke hette Hedwig Hans (som i ”och Greta”) och tillbringade stora delar av sin barndom med huvudet i en ugn. Så kommer den elaka häxan i form av amerikanske soldaten Luther Robinson, som dreglar över Hans vackra bakdel och lockar honom till sig med sötsaker. Han blir hennes sugar daddy och erbjuder en hel orgie i gelébjörnar.

Luther övertalar Hans till en könsoperation så att de ska kunna gifta sig och flytta till Amerika, under parollen ”För att bli fri måste man vara beredd att offra en bit av sig själv”. Men läkaren skär av misstag bara bort fem av de sex tum som utgjorde skillnaden mellan Hans och Hedwig. Det är detta som är ”the angry inch”.

Den argsinta, tumslånga kroppsdelen har också givit namn åt rockbandet som Hedwig turnerar med. Dessa fyra säkra musiker med Anders Kotz som kapellmästare är egentligen för skickliga för Hedwigs något misslyckade diva. Där ingår också Iris Esell som Hedwigs hunsade partner, en dragking som vill vara queen och har en osannolikt muskulös röst.

Allt är musikaliskt väl balanserat, från finstämda ballader till vrålande rockriff, som när alla i slutscenen sliter av sig sina förklädnader under ett dånande crescendo. Hedwig avslutar med några ord om att alla misfits och losers har sin egen musik, nämligen rock’n’roll.

Ironiskt nog råkade premiären infalla samma dag som statsrådet Hägglund, kristdemokraternas partiledare, i radioprogrammet Sommar lade ut texten om rockmusikens viktighet. Hur rebellisk kan man bli? Inte ens vackert belyst kolsyrerök kan ju dölja det faktum att rocken idag är det medelålders etablissemangets musik.