Smink kan göra en människa alldeles osminkat naken, läppstift och kajal fungerar som mask bakom vilken man kan våga vara emotionellt ärlig. Så är det med Linus Törneberg när han då och då avbryter berättelsen om sig själv med att mima till amerikanska hjärta-och-smärta-låtar. Som om han först då vågar lämna en kantig manlighet som inte förmår härbärgera självrannsakan och starka känslor.

Genom sången kan han berätta om ensamhet men också gestalta lust. Imitationen av en överdriven kvinnoroll blir både förhöjd kritik av det manliga och en revansch.

Boulevardteatern har under Prideveckan öppnat sin scen för en rad olika iscensättningar på temat homosexualitet. Först ut är Linus Törneberg som gör en timslång, sympatiskt spretig monolog. På scenen står en försynt Freddy som har en tuff och radikal Fredrik inom sig. Freddy tar emot alla slag och sparkar men Fredrik vill ut och ta för sig.

På scenen passerar också Angela, heterosexuell dragartist, den militant heterosexuella Barbro och kuratorn Ursula samt Linus själv som på slutet via en kortfilm osentimentalt berättar om sin egen smärtsamma komma-ut-process.

Dark room är en ung text om allas våra svarta hemligheter, den handlar om schizofrena val mellan stela könsroller men främst kanhända om mod, om att stå där naken och utlämnad. Våga vilja bli sedd och våga vilja bli älskad. Linus Törneberg spelar fram ett helt galleri olika roller och valmöjligheter, han provocerar och ironiserar och tar, via en dold kamera, publiken med till en videoklubb där män har anonymt sex till ackompanjemang av porrfilmsstön.

Linus Törneberg låter manligheten vackla på höga klackar. Han vägrar låta sin sexualitet förpassas till garderober och videoklubbar. Han vågar kombinera manligt och kvinnligt till ett eget uttryck som rymmer så mycket mer.