Vädret var bra, bortsett från en regnskur. Festivalområdet på Djurgården var perfekt. Artisterna som bokats kändes relevanta och gjorde precis lagom långa spelningar.
Inget att klaga på alltså, men ändå, när den brittiska charmören Nick Lowe avslutar endagsfestivalen Gainesville är det fortfarande ingen stor skara som samlats framför den lagom stora scenen. Det är naturligtvis tråkigt för arrangörerna, men för oss som minglat från tidig eftermiddag till sen kväll har det varit behagligt och avslappnat. Precis det som var meningen med arrangemanget.
Tomas Andersson Wij, en av festivalens många män med gitarrer, inleder. Han har utvecklats till att bli en allvarlig Sverigeskildrare av rang och har en, bokstavligt och bildligt talat, egen röst. Andreas Mattsson fyller diskret ut ljudbilden på ett Rhodes, men man hade hellre sett ett komp liknande det på senaste albumet Romantiken.
Brittiska Karima Francis spelar även hon på en akustisk gitarr, men det spelar egentligen roll vad hon spelar på, eller vad hon sjunger om, för det är ändå bara den uttrycksfullt mustiga rösten man hör. Med ett bättre låtmaterial kan det bli nåt stort.
Svenska veteranbanden Loosegoats och The Nomads höjer ljudnivån och bygger upp solida ljudväggar. Det återförenade Loosegoats får sägas representera svensk americana, en vid det här laget mycket etablerad och utbredd genre, och gör en tät och bra spelning. Christian Kjellvander har en framgångsrik solokarriär som singersongwriter men jag ser honom hellre med snygga vintagegitarrer i denna konstellation.
The Nomads har egentligen aldrig slutat men har periodvis hållit en så låg profil att man kunnat tro det. Med en ny skiva i ryggen påminner männen från Solna om att de fortfarande är garagerock-kungar.
Amerikanska Sophia Knapp gör sin första spelning i Sverige. Hon hajpades runt debuten Into the waves i våras, en hajp som kommit av sig. På Gainesville-scenen kompas hon av en amerikan på klaviatur och tre inlånade svenska musiker. Musiken pendlar på ett hipsteraktigt sätt mellan soft rock, disco och hippierock. Det är bra men blir aldrig riktigt övertygande i något led.
Anna Järvinen rör sig delvis i samma terräng men har förstås ett mycket mer samspelt band. När Reine Fiske hänger på sig en ursnygg gul gitarr och Anna Järvinen spelar munspel i den fina Äppelöga når festivalen en höjdpunkt.
En annan höjdpunkt är när publikdragaren Nick Lowe framför sin bitterljuva I read a lot. Det är lite synd att han inte har med sig sitt kompband, men den vältaliga Lowe är ju en brittisk entertainer av den gamla skolan så alla blir ändå nöjda.
Regnskuren, slutligen, den som verkar ofrånkomlig denna sommar, dök upp under Gustaf Törlings framträdande. Den var, om man ska vara riktigt ärlig, det mest intressanta med den före detta reklamarens stabbiga singersongwriter-rock.
