Dansmuseet har valt att kalla sin nya utställning installation, och det är nog en korrekt beteckning. Den är på sätt och vis ett allkonstverk, och som besökare blir man själv en del av den, helt följdriktigt när en scenograf och kostymskapare har bjudits in och getts fria händer att visa upp sitt verk.
Amerikanen Charles Koroly har varit verksam i Sverige sedan 1980-talet, och är det i högsta grad fortfarande. Just nu kan man ta del av hans arbete i Noel Cowards Kort möte som spelas på Stockholms stadsteater.
Han har gjort scenografi och kostym till opera, dans, performance och teater, och han har samarbetat med flera av våra mest namnkunniga regissörer, däribland Ingmar Bergman, exempelvis i den berömda uppsättningen av Markisinnan de Sade från 1989.
Jag tror att jag satt någonstans på bakre parkett när jag såg den, och jag har ett minne av olika röda och rosa nyanser på scen. Men det är klart, där jag satt fick man bara ett helhetsintryck, de små finesserna gick inte att uppfatta.
Om jag vore kostymskapare skulle det nog gräma mig en smula att många omsorgsfullt arbetade detaljer i kostymerna oundvikligen måste gå en stor del av publiken förbi.
Ett proffs ser möjligen annorlunda på saken–eller kanske inte ändå, inte innerst inne? Nog måste det ha känts lite härligt för Charles Koroly att låta publiken komma riktigt nära hans magnifika dräkter, att låta dem känna på tygkvalitéer, nypa i klänningsfållar, fingra på broderade ornament och snörmakerier, stryka med handen över plysch och päls.
I en av dräkterna har Koroly till och med använt en äkta vildsvinshud. Den bars av Sten Ljunggren när han spelade Svante Sture i Strindbergs Erik XIV på Stockholms stadsteater 2005.
Så är det nämligen, att utställningslokalen i Dansmuseets källarvåning är tätt befolkad av välekiperade provdockor, utan montrar och glas, och för en gångs skull är det inte bara tilllåtet att vidröra utställningsföremålen, det uppmuntras.
Teaterkostymer tål ju omild behandling, de slits hårt under den tid de är i bruk, de ska kunna packas upp och ner under turnéer, och de ska gärna kunna ändras och sys om för användas av helt andra rollgestalter, i helt andra pjäser. Därför måste både material och hantverk hålla högsta kvalité.
De flesta dräkterna i utställningen har lånats ut av Dramatens och Stockholms stadsteaters kostymförråd, och har skapats för dramer som Shakespeares Rickard III, Molières Misantropen, Euripides Medea och många fler.
Och jag kan inte neka till att det ger en speciell känsla att veta att den där praktfulla rocken, den har burits av Jarl Kulle, och klänningarna där borta har Anita Björk och Stina Ekblad haft som arbetskläder.
Det känns lite grann som att vara på mingelparty med våra främsta skådespelareoch några av världsdramatikens mest kända rollgestalter. Kunde man bara skärpa hörseln tillräckligt skulle man höra sorlet.
Det är trångt, originellt och mycket uppiggande, så passa på att titta närmare på Charles Korolys dramatiska kostymer så länge de visas. Vem vet när man nästa gång får chansen att komma scenens stora personligheter så nära?
