Bärande på bärs, båtar och bollar gör numera världsberömda Stockholm Konstsim Herrs tolv man starka lag entré i Forsgénska badets simhall klädda i skjorta och långbyxor. Rummet badar i mystikens röda ljus, i högtalarna hörs djungelns ljud och publiken på första bänk förses med skyddsplast.

För män som simmar - och kanske i synnerhet vita, medelålders medelklassmän - tar ju plats; de plaskar och stänker. Det konstaterar de självironiskt i detta knappt timslånga verk. Män emellan är konstsimmarnas debut i dansvärlden, en stämningsfull betraktelse om manlig gemenskap som också speglar koreografen Efva Liljas nyfikenhet och syn på mannen, denna bitvis gåtfulla varelse som tycks vara höstens samtalsämne efter Turteaterns Scum-manifest och nu senast Undermän hos Cirkör.

Efva Lilja har återkommande använt vatten som sensuell förstärkning och förlängning av rörelser, för att skapa motstånd eller ta fram det nakna och utsatta i vår existens. Hon har arbetat i plaskdammar, med regn på scenen och även gjort undervattensfilm.

Mötet med Stockholm Konstsim Herr är en annorlunda utmaning eftersom det sammansvetsade kollektivet i viss mening är sceniska amatörer. Det finns något trevande, bitvis glest över helheten - en räcka ansatser som ibland dör ut - och samtidigt ögonblick som är humoristiska och vackra. Per-Henrik Mäenpääs musik är också skiftande, en puls av mänskliga röster, skrammel och melankoli à la folkvisa.

Liksom filmen Män som simmar handlar Män emellan, om än mer skissartat, om sökandet efter mening och identitet. Flytandet blir närmast en metafor för tillvarons obestämbarhet. Männen sjunker, sjunger och filosoferar i sina skjortor och coola simglasögon, för att plötsligt forma sig till cirklar, brottas vildsint, kramas eller tävla med sina radiostyrda modellbåtar. Här uttrycks både frihet och fångenskap, något som även de blöta kläderna förstärker. Ständigt befinner sig någon i utkanten, antingen desperat kastande sig i vattnet eller flytande i en simring för sig själv.

Efva Lilja använder ganska givna klichéer av mannen. Det som överraskar är mer mångtydiga sekvenser som när simmarna efter att ha pekat ut olika riktningar formerar sig till en synkront huvuddoppande hop. Eller det fina partiet när männen faktiskt utövar sin idrott i suveräna slingor och mönster medan en av dem talar om det svåra begreppet solidaritet. Till slut är de avklädda allt utom badbyxorna.

Män emellan är ett experiment som kunde ha varit ännu djärvare. Man blir nyfiken på dessa män, men kommer dem inte riktigt inpå livet trots att vattendropparna träffar kinden.