Daff är nog det kurdiska folkets nationalinstrument, förklarar Hussein Zahawy, slagverkare i Living Fire Ensemble, efter sitt hänryckande och mäktiga solospel på denna stortamburin. På festivalens näst sista kväll har sex musiker i kurdiska folkkläder samlats från Sverige och övriga Europa för en konsert med sångaren, kompositören (och Uppsalabon) Adnan Karim.

Adnan Karim varierar mellan sparsamt ornamenterad sångteknik och raka tydliga stavelser, gärna i sitt övre register. Med sin starka fylliga röst dominerar han över orkestern, men instrumenten får också stora soloutrymmen. Fiolens mustiga utsmyckningar varvas med sökande bland låga toner i gränslandet mellan nytt och gammalt hos lutan oud, trakterad av gruppens ledare Goran Kamil. Vemodet är djuprotat i den tidvis klarinettklingande baalaban och i långlutans skugglika skiftningar och silkeslätta klanger.

Ibland tangeras dur och moll, men för det mesta hörs orientaliska skalor. Till instrumentens improviserade intron sjunger Adnan Karim allt från klassisk kurdisk 1700-talspoesi till folkverser och nutida kärlekslyrik, följda av ett par egna sånger samt traditionella visor och dansanta låtar med vitt skilda rytmer från olika områden. Daffens kurdiska särprägel har odlats i händerna på extatiska dervischer inom sufismens ordnar, vars musik har sekulära och hedniska rötter. Här kom instrumentet till sin rätta som orkesterns motor och visade sin självklara plats i den variationsrika floran av studsande och haltande dansrytmer.

Då och då dämpas ensemblens ”levande eld”, kanske för att presenterande rundvandringar och smakprover blivit självändamål, men glöden återkommer när traditionell bröllopsmusik stundar. Då byts daffen ut mot dubbeltrumman dahol, och mästaren Ismet Demirhan byter sin fromma vassrörsflöjt mot den oboebesläktade zurnan, och tillsammans får de sedan taket att lyfta med närmast dionysiskt hektiska takter.