Oumou Sangaré brukar beskrivas som Malis stora sångerska men det var länge en föreställning som byggde på potential, på idén om ett stort album där hennes uppenbart stora röst skulle kunna komma helt till sin rätt. Så i vintras kom precis det. På Seya förenade hon bättre någonsin än förr den skramliga wassouloumusiken med bamakopop och sjöng som den majestätiska sångerska hon alltid sett ut som.

Naturligt nog är det också Seya som står i centrum när Oumou Sangaré inviger årets Selamfestival på Konserthuset. I hennes stora band har gitarr, tvärflöjt och kamele ngoni, en enklare variant av den västafrikanska harpan kora, centrala roller.

Men det är hon som är stjärnan och som sångerska är hon närmast perfekt. Rösten får djup av en lätt heshet och hon låter obekymrad, som om hon inte ens anstränger sig, hur krävande partier hon än sjunger. En egenskap som får en att vilja referera till Aretha Franklin.

Det som inte fungerar lika bra är några rent praktiska detaljer i upplägget, som att Oumou Sangaré när hon väl börjat prata mellan låtarna aldrig slutar och att hennes bandpresentation är en av historiens mest utdragna. I sak är det inte fel, det kan vara på sin plats att förklara innebörden i låtar som sjungs på språk få i lokalen talar. Hyllningstalet till kamele ngoni-spelaren är också i högsta grad befogat.

Däremot är det direkt dumdristigt att fråga publiken om det finns någon djembespelare som vill komma upp och spela. Det bildas snart en kö på scen.

Den här halvtimmesklumpen i slutet av en egentligen inte särskilt lång konsert (tio låtar) förtar lite av energin. Men bara lite. Titel-låten Seya följd av den snabba Wele Wele Wintou är en mäktig och självklar urladdning.

Ännu mer imponerande är att Oumou och bandet lyckas förmedla samma sak i de långsammare numren, känslan av energi, som om musiken när som helst skulle kunna slita sig och skena, och bara med stor möda hålls tillbaka.