November har varit en triss för anhängare av den nya amerikanska skäggrockvågen; lite som OS måste kännas för alla dem som gillar sport. På två veckor har Stockholm fått besök av Bon Iver, Fleet Foxes och, nu senast, My Morning Jacket. Endast Band of Horses saknas för att cirkeln ska bli hel.

Där de två förstnämnda banden håller sig med förföriskt nyansrika sångstämmor har det Kentucky-bördiga My Morning Jacket ställt sig i andra delen av spektrumet; på den sida som hellre trampar ner gitarrpedalerna i botten än står barfota bredvid.

My Morning Jacket anno 2011 har lagt undan sina reverbmålade ljudbilder och istället gått direkt på rockens kärna. Det är två och en halv makalösa timmar som de packar upp. My Morning Jacket får allt – hela tiden – att låta så självklart.

Med rötterna i 70-talsrock – och med ett gott öga också till annan metal än den svarta som bandet lovsjunger på senaste skivan Circuital – får musiken de axellånga lockarna att skaka på frontfiguren Jim James. Han beter sig som en besatt man iförd en kåpa, mässar med ena armen i luften och leder publikens armar i att vifta sidledes. Trummisen Patrick Hallahan är en gudomlig syn där han sitter på sin tron.

Bara för att My Morning Jacket har utvecklats till att bli ett perfekt rockband betyder inte att de nöjer sig med det. Jim James tar fram sin souliga falsettröst, svänger med mikrofonsladden som en schlagersångare och släpper in diskon i Touch me I’m going to scream pt. 2.

Oavsett vilken form bitarna har blir det färdiga mönstret perfekt utskuret. Det är djupt fascinerande.