Du Johan, du är en jättestropp - säger Kristin till Jean. Publiken hajar till, skrev Strindberg verkligen så? Nej, Thommy Berggren har flyttat pjäsen, tids- och språkmässigt, ett halvt sekel framåt, från 1888 till ett
1930-tal. Berggren förtydligar, putsar bort allt damm och lägger till - särskilt svordomar. Johan/Jean svär så det ryker, som var han det ondas representant på jorden. Möjligen är det just så Thommy Berggren tänkt sig
pjäsen, som ett mysteriespel om två människor som försöker hitta sin plats, sin självklarhet - också moraliskt. Inledningen dånar av orgelmusik.
Köket ser ut som ett rekvisitaförråd. Vi är bakom den scen som är slottet. Det stora, stängda valvet mitt på scenen för tanken till Helvetesportar.

Kyrkorgeln följer handlingen. Thommy Berggren verkar ha bestämt sig för att skapa en mässa för Julie av den där bekanta pjäsen om grevedottern och betjänten, dramat som aldrig verkar lägga sig tillrätta. Berggren tar helt enkelt titeln på orden. Här cirklar dramat runt en spröd flicka som inte vem eller vad hon är, varken som subjekt eller som social aktör. Hon är ingenting, ett mellan. Adlig och fattig, vacker och samhälleligt utstött.
Till sist bestämmer hon sig för att ta sitt liv och lägger sig blodig, med uppskuren hals på det stora matbordet, som ett slaktat offerlamm.

Kvällspressen har blåst upp denna Fröken Julietolkning med skriverier om nakna aktörer och interna gräl. Det avklädda består av en naken men sedesamt bortvänd Jean som vaskar av sig efter samlaget med Julie. Av hetsiga temperament märker publiken inte mycket, tvärtom. Iscensättningen är under första delen mycket återhållsam. Det är först efter den, mycket ljudliga,
könsakten som Julie växer till en absolut huvudroll genom Maria Bonnivies fenomenala gestaltning av en kluven själ och en längtan efter beröring, att få kontakt med sin sexualitet och bli till som objekt. Hennes famntag är våldsamt lidelsefulla, hon vill leva ut en återhållen könsdrift som var omöjlig också på 30-talet. Hon försöker bryta sig ur sin fängelsecell av
klasstillhörighet och kvinnlighet men inser att hon är dömd att misslyckas.

Mikael Persbrandt kokar ner Jean till en bodknodd. En lantorts-Casanova som mest verkar betäcka pigorna för att bekräfta sin position. När han nu konfronteras med Julies vansinnesfärd mot undergången reagerar han först då det blir tal om pengar. Den enda gång han ser lysten ut är då grevedottern återvänder med den stulna reskassan - då är han beredd att resa inför anblicken av alla dessa sedelbuntar. Han blir kåt på karriär. Persbrandt spelar en streber som vill upp, men som aldrig kommer att lyckas. Lydnaden och klasskänslan sitter kvar som en pavlovsk reflex. Han är ännu feodal, kan ännu inte göra den klassresa han drömmer om och som då, 1930, blir en möjlighet för flertalet först om några decennier.

Ingela Olsson gör Kristin till en medaktör. Hon äter med Jean, tycker att vinet är surt. Hon låtsas sova och lyssnar intensivt på vad som håller på att hända - och låter det hända. Att det hela blir så dramatiskt gör Kristin
indignerad. Hon är ju en kristelig person. Berggren gör rollen till en representant för en småborgerlig konsensus där man kommer till himlen, om man bara stulit försiktigt.
Maria Bonnevies makalösa Julietolkning laddar uppsättningen allt mer med energi. Grevedottern blir en tyfon som rör sig genom denna midsommarkväll
som knappt anas utanför källarfönstren. Hon dansar can-can på bordet framför Jean, dricker sig närmast redlös efter sexakten och hon driver viljelöst på
detta hav av självförnekelser. Hon vill så desperat gärna bli sig själv men irrar mellan en adel som håller på att dö ut och en arbetarklass om ännu inte organiserat sig till att bli en samhällsfaktor. Bonnevies grevedotter hittar sprickan mellan jag och socialt vara och faller handlöst. Alla vägar är stängda - utom den stora porten.
Slutet är möjligen alldeles för sentimentalt. Vägen dit, spelet om skillnaden mellan människor och människor är en vacker, ofta behärskat suggestiv och mycket koncentrerad färd som vacklar mellan symbolism och
naturalism. Här är grönsiskorna fyllda av mycket blod.
Så blir denna Fröken Julie så mycket mer än en kändiskväll. Ett rekviem över en flicka och en skildring av ett Sverige.